Om det är någon som på allvar vill ta itu med vår tids resursslöseri så finns det en lösning. Och det är att göra alla fattiga.
Rikedom göder resursslöseri och onödig konsumtion. Fattigdom, knapphet och brist föder sparsamhet.
Så fort resurserna blir knappa så slutar människan att slösa. Istället börjar hon hushålla med sina begränsade resurser, spara på vattnet och laga sina trasiga kläder istället för att köpa nya. Men som mången arbetarklasskildring kan vittna om är detta inte alltid något härligt tillstånd att befinna sig i. Bristen, knappheten sporrar föräldrar att ge sina barn en bättre framtid: en framtid där de, till skillnad från föräldrarna själva, ska kunna slappna av, inte vrida och vända på varenda krona och - med ett ord - slösa.
Ett samhälle i överflöd är ett slösaktigt samhälle. Så hur vill vi egentligen leva? Vill vi ha både obekymrad resursanvändning för privat del och en samvetsgrann, miljövänlig stat? Är det detta som är återvinningens lockande utopi? Köp, slit och släng och förvissa dig om att allt du slänger kommer återanvändas.
Men detta gäller inte bara flaskor och papperskartonger.
Om det finns mat i överflöd, så kommer mat att slösas.
Om det finns kläder i överflöd, så kommer kläder att slösas.
Om det finns bränsle i överflöd, så kommer bränsle att slösas.
Att leva hållbart betyder att leva fattigt. För om jag kan handla mat för en bråkdel av min dagliga inkomst så ger det mig inga incitament att odla grönsaker och ta vara på all fallfrukt på tomten. Om jag kan köpa kläder för en bråkdel av min månadslön så ger det mig inga incitament att lappa mina gamla byxor med nål och tråd. Och om bensinpriset är tillräckligt lågt så känner jag mig inte särskilt motiverad att samåka med grannen.*
Det ligger något paradoxalt i att sjunga överflödets lov och samtidigt ondgöra sig över miljöproblem orsakade av ett överflödssamhälle. Om det finns några marknadsliberaler som fortfarande tror att all världens länder i sinom tid ska konvergera mot en skandinavisk välståndsnivå så bör de åtminstone vara införstådda med vad detta skulle innebära: en explosionsartad utvidgning av privilegiet att vara slösaktig med begränsade resurser.
*Om kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd då, vill säga.
Rikedom göder resursslöseri och onödig konsumtion. Fattigdom, knapphet och brist föder sparsamhet.
Så fort resurserna blir knappa så slutar människan att slösa. Istället börjar hon hushålla med sina begränsade resurser, spara på vattnet och laga sina trasiga kläder istället för att köpa nya. Men som mången arbetarklasskildring kan vittna om är detta inte alltid något härligt tillstånd att befinna sig i. Bristen, knappheten sporrar föräldrar att ge sina barn en bättre framtid: en framtid där de, till skillnad från föräldrarna själva, ska kunna slappna av, inte vrida och vända på varenda krona och - med ett ord - slösa.
Ett samhälle i överflöd är ett slösaktigt samhälle. Så hur vill vi egentligen leva? Vill vi ha både obekymrad resursanvändning för privat del och en samvetsgrann, miljövänlig stat? Är det detta som är återvinningens lockande utopi? Köp, slit och släng och förvissa dig om att allt du slänger kommer återanvändas.
Men detta gäller inte bara flaskor och papperskartonger.
Om det finns mat i överflöd, så kommer mat att slösas.
Om det finns kläder i överflöd, så kommer kläder att slösas.
Om det finns bränsle i överflöd, så kommer bränsle att slösas.
Att leva hållbart betyder att leva fattigt. För om jag kan handla mat för en bråkdel av min dagliga inkomst så ger det mig inga incitament att odla grönsaker och ta vara på all fallfrukt på tomten. Om jag kan köpa kläder för en bråkdel av min månadslön så ger det mig inga incitament att lappa mina gamla byxor med nål och tråd. Och om bensinpriset är tillräckligt lågt så känner jag mig inte särskilt motiverad att samåka med grannen.*
Det ligger något paradoxalt i att sjunga överflödets lov och samtidigt ondgöra sig över miljöproblem orsakade av ett överflödssamhälle. Om det finns några marknadsliberaler som fortfarande tror att all världens länder i sinom tid ska konvergera mot en skandinavisk välståndsnivå så bör de åtminstone vara införstådda med vad detta skulle innebära: en explosionsartad utvidgning av privilegiet att vara slösaktig med begränsade resurser.
*Om kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd då, vill säga.
No comments:
Post a Comment