I Aleister Crowleys tarotkortlek så är temat på niorna självmedvetande. På så vis speglar de modernismens tidevarv i mänsklighetens historia.
Nio i Svärd visar ett intellekt som är uppfyllt av sig självt och berusat av sin egen förmåga. Tanken härskar enväldigt, och det som bedöms felaktigt ska sållas ut och förgöras. Detta temperament var förhärskande i delar av världen under det gångna århundradet, med oöverskådliga konsekvenser.
Tiorna i Crowleys tarotlek har temat fullbordan, slutpunkt, slutet som leder till en ny början. Modernismen är över och vi lever nu i vad som skulle kunna tänkas vara en slutgiltig tidsålder - vi har kommit så långt det överhuvudtaget är möjligt, enda vägen framåt nu är en fortsättning på mer av samma, eller en kollaps som är så fullständig att det i någon bemärkelse blir möjligt att börja om från början.
Tio i Svärd visar ett intellekt som till slut angriper sig självt. Förnuftskritik vänds mot förnuftet självt, och resultatet blir intellektuellt sönderfall på gränsen till vansinne. Hur länge kan en sådan regim råda innan den måste ge vika för något annat - en helt och hållet ny, ren impuls, ett Ess i Svärd?
https://book-of-thoth.net/Nine-of-Swords-Cruelty
https://book-of-thoth.net/Ten-of-Swords-Ruin
https://book-of-thoth.net/Ace-of-Swords
Sunday, July 12, 2020
Friday, June 26, 2020
De tre kvaliteterna
Med tanke på vissa tendenser som kommer igen och igen i historien, och nu senast i samband med BLM-rörelsen, så vill jag påminna mig själv om den indiska ontologiska uppdelningen mellan sattva, rajas och tamas. Dessa tre kvaliteter som sägs prägla allt som existerar, kan uppfattas på olika sätt, och jag har genom åren bildat mig min egen uppfattning, som kanske inte är helt i linje med andra minst lika initierade uppfattningar, men som jag tror i alla fall har ett visst värde och kan väcka till eftertanke.
Detta är de tre kvaliteterna enligt mig:
Sattva - renhet, upphöjdhet, salighet, sällhet, oskuldsfullhet, godhet. Denna upphöjda kvalitet präglar allting som är ljust och lätt, fysiskt såväl som mentalt. Dess färg är vit, dess riktning är uppåt. Det är denna kvalitet som i allmänhet eftersträvas och förknippas med det högsta goda inom diverse mänskliga religioner. Men sattva kan också vara kraftlös, inbilsk, naiv och skenhelig. I synnerhet kraftlösheten återkommer vi till senare.
Rajas - passion, aktivitet, energi, expansion, begär, ilska. Detta är den kvalitet som utmärker människan, liksom sattva utmärker gudarna. Dess färg är röd, dess riktning är utåt. Utan ett visst mått av rajas skulle ingenting hända i världen, ingen utveckling skulle ske, ingen skulle få någonting gjort. Så beskrivs gudarna i hinduisk mytologi också som relativt passiva; de agerar bara när det är fara och färde på jorden. Brahma, skaparguden, förknippas visserligen med rajas - det är han som sätter kosmos i rörelse - men efter att han har gjort sin insats så kliver han åt sidan, och han tillbes nästan aldrig i Indien. Aktivitet och förändring är människornas domän, och när gudarna vill få något gjort så inkarnerar de inte sällan som just människor.
Tamas - illusionslöshet, cynism, tröghet, tyngd, mörker. Utan denna kvalitet skulle det inte finnas någon motvikt till sattvas upphöjdhet och rajas expansion. Tamas rör sig nedåt, inåt, och dess färg är svart. Djuren förknippas med tamas - de är tröga och dumma - men även anti-gudarna ("asurerna" på ren svenska) förknippas med tamas, inte kroppsligt men intellektuellt. Detta innebär att även om de är gudalika i vissa avseenden så är deras intellekt präglat av kontraktion, mörker, avund och missunnsamhet. Antigudarna, som avundas gudarna deras prakt och makt, utmanar dem ständigt och försöker ta över. De hatar gudarna för deras renhet och rättfärdighet, de vill förstöra den, de vill göra uppror, revolution. De vill, på tamasiskt vis, dra ner det upphöjda i sin egen gyttja. Det är därför begreppet tamas också påminner om det nietzscheanska ressentimentet. Den som har ett tamasiskt intellekt är den som hatar - i bästa fall - gammalmodighet, naivitet och världsfrånvända ideal, och i värsta fall även oskuldsfulla barn och välartade vuxna. Det är den tamasiska aktivisten som försöker trycka till någon välmenande, ljushyad, medelålders herre med ord i stilen: "Håll käften. Lyssna. Du förstår inte hur det är för oss. Läs på om vårt folks historia så kanske du förstår en gnutta av vad vi har gått igenom. Och sudda ut det där flinet ur ansiktet, sluta vara så jävla självbelåten. Kom ner på jorden, sen snackar vi."
Denna attityd kommer sig av att den tamasiske aktivisten lever i en mycket mer kompakt verklighet än den luftiga, sattviska herren. I den mer kompakta verkligheten så gäller det att sätta hårt mot hårt, att möta orättfärdighet med vedergällning och hat. Detta leder oss in på den sista guden i den hinduiska trimurtin, nämligen Shiva.
Liksom Vishnu förknippas med sattva och Brahma med rajas, så är Shiva "herren av tamas". Alla gudarna är i grunden sattviska, men brahma är även rajasisk, och Shiva har en stor dos tamas. Det är Shiva som ansvarar för världens förstörelse och transformation, men det är även han som tar kampen mot ondskan. Och för att bekämpa ondskan, i form av de tamasiska anti-gudarna, så behöver han själv begagna sig av tamas. Det är precis tvärtom som i Sagan om Ringen: du kan begagna dig av mörkrets krafter, du rentav måste göra det, för att bekämpa den. Varför? Därför att Vishnu, i all sin sattviska upphöjdhet, inte förmår engagera sig i den mer kompakta verkligheten och konfrontera dess mörkaste mörker. Sattva är rent, men det är också skört. En vit skjorta duger ingenting till när du ska bekämpa avgrundmonstrena i dyn. Den som ska förgöra ondskan måste vara beredd att få lite lort på fingrarna, han måste möta demonerna på deras egna villkor. Och det är just detta Shiva gör, när han låter sin hustru Kali dricka sig berusad på demonernas blod för att slå dem. Om hon i denna process tappar kontrollen, vilket händer ideligen, så hittar han olika sätt att tämja henne igen, som när han förvandlar sig till ett spädbarn som suger giftet ur hennes bröst - som herre av tamas kan han också själv hantera gifternas skadliga verkningar, och omvandla den kompakta substansen till sattvisk nektar.
Således, när olika former av rashat, klasshat och könshat blossar upp från vänster, så kan det förstås - åtminstone i vissa fall - som ett försök av dessa aktivister att bekämpa mörker med mörker. Ondskan kan bara förgöras genom förgörelse, lyder logiken, inte av fromma förhoppningar om att allt ska bli bra, bara folk är trevliga mot varandra. Faran är dock att dessa mänskliga själar, som inte har särskilt många likheter med Shiva, blir berusade av sin egen glöd och förlorar kontrollen. Tamas får aldrig ta över handen, den ska enbart vara en tjänare till sattva.
Men allt detta är relativt. På ett högre ontologiskt plan så överskrids alla de tre kvaliteterna, för att förenas i tvåfalden mellan Purusha och Prakriti, som även den slutligen upplöses i yttersta Enhet.
Detta är de tre kvaliteterna enligt mig:
Sattva - renhet, upphöjdhet, salighet, sällhet, oskuldsfullhet, godhet. Denna upphöjda kvalitet präglar allting som är ljust och lätt, fysiskt såväl som mentalt. Dess färg är vit, dess riktning är uppåt. Det är denna kvalitet som i allmänhet eftersträvas och förknippas med det högsta goda inom diverse mänskliga religioner. Men sattva kan också vara kraftlös, inbilsk, naiv och skenhelig. I synnerhet kraftlösheten återkommer vi till senare.
Rajas - passion, aktivitet, energi, expansion, begär, ilska. Detta är den kvalitet som utmärker människan, liksom sattva utmärker gudarna. Dess färg är röd, dess riktning är utåt. Utan ett visst mått av rajas skulle ingenting hända i världen, ingen utveckling skulle ske, ingen skulle få någonting gjort. Så beskrivs gudarna i hinduisk mytologi också som relativt passiva; de agerar bara när det är fara och färde på jorden. Brahma, skaparguden, förknippas visserligen med rajas - det är han som sätter kosmos i rörelse - men efter att han har gjort sin insats så kliver han åt sidan, och han tillbes nästan aldrig i Indien. Aktivitet och förändring är människornas domän, och när gudarna vill få något gjort så inkarnerar de inte sällan som just människor.
Tamas - illusionslöshet, cynism, tröghet, tyngd, mörker. Utan denna kvalitet skulle det inte finnas någon motvikt till sattvas upphöjdhet och rajas expansion. Tamas rör sig nedåt, inåt, och dess färg är svart. Djuren förknippas med tamas - de är tröga och dumma - men även anti-gudarna ("asurerna" på ren svenska) förknippas med tamas, inte kroppsligt men intellektuellt. Detta innebär att även om de är gudalika i vissa avseenden så är deras intellekt präglat av kontraktion, mörker, avund och missunnsamhet. Antigudarna, som avundas gudarna deras prakt och makt, utmanar dem ständigt och försöker ta över. De hatar gudarna för deras renhet och rättfärdighet, de vill förstöra den, de vill göra uppror, revolution. De vill, på tamasiskt vis, dra ner det upphöjda i sin egen gyttja. Det är därför begreppet tamas också påminner om det nietzscheanska ressentimentet. Den som har ett tamasiskt intellekt är den som hatar - i bästa fall - gammalmodighet, naivitet och världsfrånvända ideal, och i värsta fall även oskuldsfulla barn och välartade vuxna. Det är den tamasiska aktivisten som försöker trycka till någon välmenande, ljushyad, medelålders herre med ord i stilen: "Håll käften. Lyssna. Du förstår inte hur det är för oss. Läs på om vårt folks historia så kanske du förstår en gnutta av vad vi har gått igenom. Och sudda ut det där flinet ur ansiktet, sluta vara så jävla självbelåten. Kom ner på jorden, sen snackar vi."
Denna attityd kommer sig av att den tamasiske aktivisten lever i en mycket mer kompakt verklighet än den luftiga, sattviska herren. I den mer kompakta verkligheten så gäller det att sätta hårt mot hårt, att möta orättfärdighet med vedergällning och hat. Detta leder oss in på den sista guden i den hinduiska trimurtin, nämligen Shiva.
Liksom Vishnu förknippas med sattva och Brahma med rajas, så är Shiva "herren av tamas". Alla gudarna är i grunden sattviska, men brahma är även rajasisk, och Shiva har en stor dos tamas. Det är Shiva som ansvarar för världens förstörelse och transformation, men det är även han som tar kampen mot ondskan. Och för att bekämpa ondskan, i form av de tamasiska anti-gudarna, så behöver han själv begagna sig av tamas. Det är precis tvärtom som i Sagan om Ringen: du kan begagna dig av mörkrets krafter, du rentav måste göra det, för att bekämpa den. Varför? Därför att Vishnu, i all sin sattviska upphöjdhet, inte förmår engagera sig i den mer kompakta verkligheten och konfrontera dess mörkaste mörker. Sattva är rent, men det är också skört. En vit skjorta duger ingenting till när du ska bekämpa avgrundmonstrena i dyn. Den som ska förgöra ondskan måste vara beredd att få lite lort på fingrarna, han måste möta demonerna på deras egna villkor. Och det är just detta Shiva gör, när han låter sin hustru Kali dricka sig berusad på demonernas blod för att slå dem. Om hon i denna process tappar kontrollen, vilket händer ideligen, så hittar han olika sätt att tämja henne igen, som när han förvandlar sig till ett spädbarn som suger giftet ur hennes bröst - som herre av tamas kan han också själv hantera gifternas skadliga verkningar, och omvandla den kompakta substansen till sattvisk nektar.
Således, när olika former av rashat, klasshat och könshat blossar upp från vänster, så kan det förstås - åtminstone i vissa fall - som ett försök av dessa aktivister att bekämpa mörker med mörker. Ondskan kan bara förgöras genom förgörelse, lyder logiken, inte av fromma förhoppningar om att allt ska bli bra, bara folk är trevliga mot varandra. Faran är dock att dessa mänskliga själar, som inte har särskilt många likheter med Shiva, blir berusade av sin egen glöd och förlorar kontrollen. Tamas får aldrig ta över handen, den ska enbart vara en tjänare till sattva.
Men allt detta är relativt. På ett högre ontologiskt plan så överskrids alla de tre kvaliteterna, för att förenas i tvåfalden mellan Purusha och Prakriti, som även den slutligen upplöses i yttersta Enhet.
Sunday, March 15, 2020
COVID-19 och Stenbocken
Det är nu drygt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg om Pluto-Saturnuskonjunktionen tillsammans med vad som kanske var onödiga spekulationer i vad denna konjunktion skulle komma att innebära. Föga visste jag då att de kommande veckorna skulle komma att handla om en enda sak, utbrottet av Covid-19. Det är också just det som är det vanskliga med förutsägelser: en astrolog kanske kan förutsäga att en Pluto-Saturnuskonjunktion kommer föra med sig någon form av regimskifte, men vad detta skifte kommer att bestå i går inte att sia om såvida man inte besitter sant profetiska förmågor. Låt oss ändå backa bandet för att se om det jag skrev då rent generellt håller måttet:
Den här gången handlar det inte om spekulationer, utan mer om att helt enkelt läsa facit, eftersom vi redan befinner oss mitt i stormens (pandemins) öga. Och jag gör inte heller några anspråk på originalitet. Horoskopet för dagens datum, den 15:e mars, ser ut såhär:
Pluto och Saturnus befinner sig i Stenbocken (Saturnus är på väg in i Vattumannen, men kommer snart att vända och de två kommer vara mer exakt konjunkta igen i september och oktober). De får sällskap av Jupiter och Mars, som alla bildar konjunktion med varandra. Att tre av de långsammare planeterna - Pluto, Saturnus och Jupiter - är konjunkta samtidigt är mycket ovanligt och ger extra vikt åt det hela. Mars ovanpå detta gör det knappast mindre betydelsefullt.
Vad står Stenbocken för? Precis de egenskaper som har aktualiserats på grund av pandemin: restriktioner, begränsningar, struktur, ansvar, disciplin, och överhuvudtaget behovet av att skapa ordning, tydlighet och form i omvärlden. Det är Stenbockens princip som verkar i trädets bark, musslans skal och nationalstatens yttre gränser, och som gör det möjligt att skilja det ena från det andra. Det är också denna princip som är aktiv i påbud om karantän, arbetet för att sålla de friska från de sjuka, regler för uppförande och social interaktion (idag skakar vi inte hand!) samt stängning av skolor och arbetsplatser, inklusive undertecknads.
Tarnas diskuterar inte Jupiters konjunktioner med Saturnus eller Pluto, men det är i alla fall intressant att notera att Jupiter kopplas ihop med övertygelse, tro och helhetssyn - kommer denna episod i vår historia att förändra människors grundläggande perspektiv på samhällsstrukturen (Stenbocken)?
En sak kan vara viktig att poängtera: jag vill inte ge sken av att planeternas banor över himlen har en deterministisk inverkan på våra liv. För det första tror jag inte att planeterna "påverkar" händelser på jorden - vad vi skulle kunna kalla för den ockulta förklaringsmodellen av astrologi. Jag är snarare anhängare av den enkla principen "Såsom ovan, så ock nedan" - vad som sker på himlen speglar och speglas i vad som utspelar sig på Jorden. Detta är en esoterisk förklaringsmodell, men den är inte ockult, eftersom den söker förankra astrologin i en högre lag istället för att förkasta densamma. För det andra: vad planeterna speglar är inte "vad människor kommer att göra", utan snarare vilka utmaningar människorna ställs inför. Om en sällsynt konjunktion i Stenbockens tecken ställer den samlade mänskligheten inför utmaningar som rör ansvar, planering och begränsningar av olika slag (som förstås också måste sättas i kontext i olika individuella födelsehoroskop), så finns det fortfarande ett utrymme för val hos varje människa. Stenbockens kvaliteter kan gå till underdrift eller överdrift, och överhuvudtaget yttra sig på en mängd olika sätt. Men att de allra flesta människor just nu tvingas förhålla sig till Stenbockens arketyp på ett eller annat sätt, torde det inte råda något tvivel om.
De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".Kanske säger man helt enkelt "förstärkande" på svenska? Nåväl, det får väl i alla fall sägas att Tarnas, beskriver det globala samhällets reaktion på corona-pandemin ganska väl, åtminstone med tanke på att hans bok är utgiven 2007. Det som dock behöver läggas till är kontexten, som vi kan få genom att titta på vilket tecken dessa planeter befinner sig i. Jag har nu inte lusläst Cosmos and Psyche, men det verkar inte som att Tarnas behandlar frågan om teckenplacering alls, vilket inte är någon svaghet för boken men väl ett utrymme för oss andra att fylla på.
Den här gången handlar det inte om spekulationer, utan mer om att helt enkelt läsa facit, eftersom vi redan befinner oss mitt i stormens (pandemins) öga. Och jag gör inte heller några anspråk på originalitet. Horoskopet för dagens datum, den 15:e mars, ser ut såhär:
Pluto och Saturnus befinner sig i Stenbocken (Saturnus är på väg in i Vattumannen, men kommer snart att vända och de två kommer vara mer exakt konjunkta igen i september och oktober). De får sällskap av Jupiter och Mars, som alla bildar konjunktion med varandra. Att tre av de långsammare planeterna - Pluto, Saturnus och Jupiter - är konjunkta samtidigt är mycket ovanligt och ger extra vikt åt det hela. Mars ovanpå detta gör det knappast mindre betydelsefullt.
Vad står Stenbocken för? Precis de egenskaper som har aktualiserats på grund av pandemin: restriktioner, begränsningar, struktur, ansvar, disciplin, och överhuvudtaget behovet av att skapa ordning, tydlighet och form i omvärlden. Det är Stenbockens princip som verkar i trädets bark, musslans skal och nationalstatens yttre gränser, och som gör det möjligt att skilja det ena från det andra. Det är också denna princip som är aktiv i påbud om karantän, arbetet för att sålla de friska från de sjuka, regler för uppförande och social interaktion (idag skakar vi inte hand!) samt stängning av skolor och arbetsplatser, inklusive undertecknads.
Tarnas diskuterar inte Jupiters konjunktioner med Saturnus eller Pluto, men det är i alla fall intressant att notera att Jupiter kopplas ihop med övertygelse, tro och helhetssyn - kommer denna episod i vår historia att förändra människors grundläggande perspektiv på samhällsstrukturen (Stenbocken)?
En sak kan vara viktig att poängtera: jag vill inte ge sken av att planeternas banor över himlen har en deterministisk inverkan på våra liv. För det första tror jag inte att planeterna "påverkar" händelser på jorden - vad vi skulle kunna kalla för den ockulta förklaringsmodellen av astrologi. Jag är snarare anhängare av den enkla principen "Såsom ovan, så ock nedan" - vad som sker på himlen speglar och speglas i vad som utspelar sig på Jorden. Detta är en esoterisk förklaringsmodell, men den är inte ockult, eftersom den söker förankra astrologin i en högre lag istället för att förkasta densamma. För det andra: vad planeterna speglar är inte "vad människor kommer att göra", utan snarare vilka utmaningar människorna ställs inför. Om en sällsynt konjunktion i Stenbockens tecken ställer den samlade mänskligheten inför utmaningar som rör ansvar, planering och begränsningar av olika slag (som förstås också måste sättas i kontext i olika individuella födelsehoroskop), så finns det fortfarande ett utrymme för val hos varje människa. Stenbockens kvaliteter kan gå till underdrift eller överdrift, och överhuvudtaget yttra sig på en mängd olika sätt. Men att de allra flesta människor just nu tvingas förhålla sig till Stenbockens arketyp på ett eller annat sätt, torde det inte råda något tvivel om.
Wednesday, March 4, 2020
Pisces And The Void
Why is the archetype of Pisces connected both with spirituality and with substance abuse, gluttony, overindulgence? In his book In the Dark Places of Wisdom, Peter Kingsley writes:
Not all who have a strong influence of the Pisces archetype will be spiritual. One also needs to take into account the evolutionary stage of the soul, a topic that may warrant its own blog post. But regardless of evolution, the person will likely seek some kind of ultimate meaning and, even in a spiritual evolutionary state, will frequently try to fill the void actively, with anything they can get their hands on. And yet, writes Kingsley, when a person's yearning for the divine is great enough, "something very strange happens. When you want that and refuse to settle for anything else, it comes to you." (p. 34). Perhaps this is why Pisces can be both the restless, raging sea and the calm pond simultaneously, the churning of the ocean as well as the utterly still center of the churning. The more we seek for it, the more we lose ourselves; but when we finally stop seeking, we are found.
What isn't there, in front of our eyes, is usually more real than what is. We can see that at every level of existence.
Even when we're finally where we want to be - with the person we love, with the things we struggled for - our eyes are still on the horizon. [...] What's missing is more powerful than what's there in front of our eyes. We all know that. The only trouble is that the missingness is to hard to bear, so we invent things to miss in our desperation. They are only temporary substitutes. The world fills us with substitute after substitute and tries to convince us that nothing is missing. But nothing has the power to fill the hollowness we feel inside, so we have to keep replacing and modifying the things we invent as our emptiness throws its shadow over our life.
You can see the same thing quite often with people who never knew their father. [...] And you can see it with people who love the divine, or God - who miss what doesn't even exist for anyone else. [...] People who love the divine go around with holes in their hearts, and inside the hole is the universe. [...] the more we feel that nothingness inside us, the more we feel the need to fill the void. (p. 33-35)
Not all who have a strong influence of the Pisces archetype will be spiritual. One also needs to take into account the evolutionary stage of the soul, a topic that may warrant its own blog post. But regardless of evolution, the person will likely seek some kind of ultimate meaning and, even in a spiritual evolutionary state, will frequently try to fill the void actively, with anything they can get their hands on. And yet, writes Kingsley, when a person's yearning for the divine is great enough, "something very strange happens. When you want that and refuse to settle for anything else, it comes to you." (p. 34). Perhaps this is why Pisces can be both the restless, raging sea and the calm pond simultaneously, the churning of the ocean as well as the utterly still center of the churning. The more we seek for it, the more we lose ourselves; but when we finally stop seeking, we are found.
Monday, January 13, 2020
Pluto-Saturnuskonjunktion
Det är nu en dag sedan Pluto och Saturnus nådde den närmaste punkten i sin nuvarande konjunktion, den första sedan början av 1980-talet. Betydelsen av detta hade inte slagit mig på allvar förrän jag började läsa Cosmos and Psyche av filosofiprofessorn Richard Tarnas. Det är i denna bok som han lägger fram stark evidens för en korrelation mellan vissa aspekter mellan de yttre planeterna och signifikanta händelser och processer i mänsklighetens historia på Jorden. Tarnas är en tidigare framgångsrik författare som gjorde succé med The Passion of the Western Mind i början av 1990-talet, så hans teser är inte så lätta att ignorera som vissa materialistiska tänkare skulle önska. Den som sätter sig ner och läser Cosmos and Psyche, om så bara några enskilda kapitel, får också svårt att värja sig mot det empiriska underlaget för dessa teser.
Tarnas behandlar i boken aspekter mellan Pluto och Neptunus, Pluto och Uranus, Neptunus och Uranus, Jupiter och Uranus samt Pluto och Saturnus. De aspekter han fokuserar på är konjunktioner, oppositioner och kvadraturer. Främst intresserar han sig för konjunktioner, som kännetecknar påbörjan av en ny fas mellan planeterna, en ny utvecklingscykel, som fullbordas vid nästa konjunktion, som i sin tur innebär början på en ny cykel, och så vidare. Till exempel visar Tarnas att många vetenskapliga och filosofiska genombrott har kommit under Jupiter-Uranuskonjunktioner, såsom publikationen av Kopernikus, Newtons, Descartes, Darwins samt flera upplysningsfilosofers centrala litterära verk. Den senaste Pluto-Neptunuskonjunktionen som inträffade kring år 1880, förebådade slutet på en lång era av modern, kristen, västerländsk civilisation, en era som hade inletts under den förra Pluto-Neptunuskonjunktionen kring år 1400, i samband med renässansens genombrott. Och det var 1882 som Nietzsche i Den glada vetenskapen för första gången formulerade: Gud är död - och vi har dödat honom.
De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".
En Pluto-Saturnusfas varar i drygt 30 år. Inom ramen för denna period, med dryga 7.5 års mellanrum, sker först en konjunktion, därefter den första kvadraturen, sedan oppositionen, sedan den andra kvadraturen och slutligen en ny konjunktion som innebär slutet på den gamla fasen och början på en ny. Ett exempel på en sådan fas varade från ca 1617 till 1649, och inom ramen för denna fas utspelade sig hela det europeiska Trettioåriga kriget (1618-1648). Detta är i sig en intressant iakttagelse, som jag dock saknar möjlighet att analysera djupare, bortsett från den allmänna kännedomen att såväl krigets utbrott som den Westphaliska freden verkligen innebar grundläggande förändringar av status quo i 1600-talets Europa. Andra faser, som ägt rum sedan 1900-talets början, är desto mer intressanta och lättare att sätta sig in i. Dessa är som följer:
Augusti 1913 - juni 1916 (oktober 1914)
Juni 1946 - september 1948 (juli-augusti 1947)
December 1980 - oktober 1984 (Oktober 1982)
Januari 2018 - december 2021 (december 1919 - januari 2020)
Angivna här ovan är samtliga konjunktioner med 15 graders orb; med exakta konjunktioner (mindre än en grad) inom parentes.
Första världskrigets utbrott i juli 1914, endast några månader innan Saturnus gick in i en exakt konjunktion med Pluto, var förstås en kollaps av rådande status quo och början på vad som i efterhand framstår som 1900-talets trettioåriga krig i Europa. Tarnas visar oss vidare hur den första Pluto-Saturnus kvadraturen inom denna fas sammanföll med fascismens framväxt och Stalins uppgång mot makten ca 1921-23; oppositionen sammanföll med Den stora depressionen 1930-1933 (med Uranus i kvadratur till både Saturnus och Pluto), liksom med nazismens uppgång och Japans imperialism i Östasien; den andra kvadraturen varade mellan 1939 och 1941, med exakt aspekt mellan juni 1939 och april 1940 - Andra Världskriget bröt ut den 1:a september 1939.
Nästa konjunktion sammanföll med Kalla krigets början och etableringen av efterkrigstidens världsordning. Det var nu Järnridån lade sig över Östeuropa, CIA grundades, NATO grundades, apartheid infördes i Sydafrika och ett stort antal självständiga stater grundades, däribland Folkrepubliken Kina, Indien, Nord- och Sydkorea, Pakistan och Israel. I Sverige inleddes nu den period som brukar betecknas Rekordåren, med Tage Erlander som statsminister 1946-1969. Vad gäller oppositionen och de båda kvadraturerna under denna Pluto-Saturnusfas, så ger Tarnas ett övertydligt exempel från Mellanöstern:
[The founding of Israel] was followed in an almost clocklike fashion by the consecutive sequence of wars in the Middle East, the Suez War of 1956 (square), the Six Days' War in 1967 (opposition), the Yom Kippur War in 1973 (square), and Israel's invasion of Lebanon in 1982 (conjunction). (s. 215)
Det var också under 60-talet som världen såg en långt mer sällsynt Pluto-Uranuskonjunktion, en konfiguration som kanske kan sammanfattas i frasen "våldsamma uppror", något som givetvis satte sin prägel på perioden, och vars relativt nyfödda cykel vi lever vidare i idag.
Konjunktionen december 1980 till oktober 1984 sammanföll för Sveriges del med kollapsen av den radikala vänstern i sviterna av kärnkraftsomröstningen i mars 1980, till förmån för det individualistiska 80-talet. I Storbritannien kom Margaret Thatcher till makten 1979, och hennes allierade Reagan tillträdde 1981. Tillsammans kullkastade de det i vid mening socialdemokratiska status quo som dittills hade rått, till förmån för ett nyliberalt sådant. Tarnas påpekar att det också under början av denna Pluto-Saturnusfas skedde ett stort antal terroristattacker och lönnmord, något som skulle komma att bli kännetecknande för fasen som helhet. Den första kvadraturen (1992-1994) sammanträffade således exakt med den första bombningen av World Trade Center, Osama bin Ladens maning till jihad mot USA, samt med talibanernas maktövertagande i Afghanistan. Oppositionen (2001-2004) sammanträffade med attackerna mot World Trade Center och Pentagon, samt med USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. (Tarnas skriver: "The alignment first reached exactitude in August-September 2001", s. 216). Den senare kvadraturen, som inte täcks av boken (utgiven 2007), nådde sin kulmen kring augusti 2010, ungefär ett halvår innan utbrottet av de Arabiska upproren/Arabiska våren. Den 18 december, det traditionella startdatumet för upproren, såg en elvagradig orb från exakt kvadratur mellan Saturnus och Pluto, men Pluto befann sig här också i en tilltagande kvadratur med de konjunkta planeterna Jupiter och Uranus; en omvälvande cocktail av religiös tro (Jupiter) och frihetslängtan (Uranus) i kombination med Saturnus-Plutokvadraturens utmaning av status quo.
(För den som undrar var Sovjetunionens fall tog vägen i detta narrativ så får jag hänvisa till studier av den oerhört sällsynta Saturnus-Uranus-Neptunuskonjunktion i opposition till Jupiter som inträffade från sommaren 1989 till sommaren 1990.)
Till sist - vi har nu gått in i en ny Pluto-Saturnusfas, där ett nytt status quo torde vara i sin linda. Vi har de senaste månaderna sett åtskilliga exempel på uppror och repression runtom i världen, och efter att konjunktionen nådde sin exakthet så har vi även sett en oroväckande kedja av händelser som lett till fara för krig mellan USA och Iran, och i förlängningen bägge sidors allierade. Även om det är för tidig att säga vad denna nya Pluto-Saturnusfas kommer att föra med sig, så går det ändå att göra några mer eller mindre vågade gissningar:
- USA:s äventyr i Mellanöstern är över. Irak har krävt tillbakadragande av amerikanska trupper ur Irak (vilket innebär att USA kommer få svårt att ha någon närvaro även i Syrien). USA har hittills försökt spjärna emot och komma med hotelser, men kommer inte i längden att kunna tvinga sig på Irak mot dess regerings vilja. På kort sikt är det inte otänkbart att Trump gör något mer dumt i stil med dödandet av Soleimani, men det kommer i så fall bara göra motståndet mot USA i regionen ännu starkare. USA kommer dra sig tillbaka, och världen kommer fortsätta gå i alltmer multipolär riktning med Kina och Ryssland som främsta motvikt till USA.
- Indien har i samband med denna konjunktion infört en ny medborgarskapslag som gör det svårare för muslimer att söka asyl i landet. Enligt vissa rapporter har uppemot 2 miljoner människor i nordöst blivit statslösa till följd av lagen. Indiens Högsta Domstol har också i november gett klartecken för (åter)uppförandet av ett Rama-tempel, på platsen för den demolerade Babri Masjid. Detta är en oerhört symboliskt laddad fråga som väntat i decennier på en lösning. Indien kommer troligen att bli mindre sekulärt och mer "hinduistiskt". Rätten till medborgarskap kommer att reserveras för färre människor, här likväl som i andra länder. Vad som ska hända med den "oönskade" delen av befolkningen är ingen trevlig fråga att ställa sig. För bara några dagar sedan genomfördes dock vad som kan ha varit den största strejken i världshistorien i Indien i protest mot regeringen och det ekonomiska läget, något som gick tyst förbi media i uppståndelsen kring Iran. "Ställningskrig" verkar vara en bra beskrivning av situationen, liksom i början av många andra Pluto-Saturnusfaser i historien, och utgången är kanske inte helt avgjord.
- Vad gäller Kinas utveckling så har vi sett omfattande protester i Hong Kong och nu alldeles nyligen i Taiwan en starkt symbolladdad valseger för fastlandskritiska Tsai Ing-wen. Repressionen mot och tvångsinterneringen av uighurer har accelererat såhär långt under konjunktionen och kan förväntas fortsätta. Om Tarnas har rätt i sin beskrivning av denna planetfas som "conservative empowerment" så kommer troligtvis även Hong Kong att kuvas under dess inflytande. Är det möjligt att Taiwan på något sätt kommer dras in i detta?
- Storbritannien kommer på sitt eget vis göra om status quo genom att slutligen genomföra Brexit - varpå Skottland eventuellt lämnar Storbritannien.
- Sverigedemokraterna har till sist under denna konjunktion blivit Sveriges största parti - ett klockrent, om än så länge symboliskt, exempel på "conservative empowerment". Kommer SD att befästa denna position? Oavsett svaret så verkar det som att en stark våg av konservatism nu biter sig fast i landet bland svenska väljare, vilket kommer att påverka politiken framöver oavsett vem som sitter vid makten.
Konjunktionen avtar i december 2021 - först då, när dammet har lagt sig, kanske vi kan börja ana vad som har hänt.
Tarnas behandlar i boken aspekter mellan Pluto och Neptunus, Pluto och Uranus, Neptunus och Uranus, Jupiter och Uranus samt Pluto och Saturnus. De aspekter han fokuserar på är konjunktioner, oppositioner och kvadraturer. Främst intresserar han sig för konjunktioner, som kännetecknar påbörjan av en ny fas mellan planeterna, en ny utvecklingscykel, som fullbordas vid nästa konjunktion, som i sin tur innebär början på en ny cykel, och så vidare. Till exempel visar Tarnas att många vetenskapliga och filosofiska genombrott har kommit under Jupiter-Uranuskonjunktioner, såsom publikationen av Kopernikus, Newtons, Descartes, Darwins samt flera upplysningsfilosofers centrala litterära verk. Den senaste Pluto-Neptunuskonjunktionen som inträffade kring år 1880, förebådade slutet på en lång era av modern, kristen, västerländsk civilisation, en era som hade inletts under den förra Pluto-Neptunuskonjunktionen kring år 1400, i samband med renässansens genombrott. Och det var 1882 som Nietzsche i Den glada vetenskapen för första gången formulerade: Gud är död - och vi har dödat honom.
De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".
En Pluto-Saturnusfas varar i drygt 30 år. Inom ramen för denna period, med dryga 7.5 års mellanrum, sker först en konjunktion, därefter den första kvadraturen, sedan oppositionen, sedan den andra kvadraturen och slutligen en ny konjunktion som innebär slutet på den gamla fasen och början på en ny. Ett exempel på en sådan fas varade från ca 1617 till 1649, och inom ramen för denna fas utspelade sig hela det europeiska Trettioåriga kriget (1618-1648). Detta är i sig en intressant iakttagelse, som jag dock saknar möjlighet att analysera djupare, bortsett från den allmänna kännedomen att såväl krigets utbrott som den Westphaliska freden verkligen innebar grundläggande förändringar av status quo i 1600-talets Europa. Andra faser, som ägt rum sedan 1900-talets början, är desto mer intressanta och lättare att sätta sig in i. Dessa är som följer:
Augusti 1913 - juni 1916 (oktober 1914)
Juni 1946 - september 1948 (juli-augusti 1947)
December 1980 - oktober 1984 (Oktober 1982)
Januari 2018 - december 2021 (december 1919 - januari 2020)
Angivna här ovan är samtliga konjunktioner med 15 graders orb; med exakta konjunktioner (mindre än en grad) inom parentes.
Första världskrigets utbrott i juli 1914, endast några månader innan Saturnus gick in i en exakt konjunktion med Pluto, var förstås en kollaps av rådande status quo och början på vad som i efterhand framstår som 1900-talets trettioåriga krig i Europa. Tarnas visar oss vidare hur den första Pluto-Saturnus kvadraturen inom denna fas sammanföll med fascismens framväxt och Stalins uppgång mot makten ca 1921-23; oppositionen sammanföll med Den stora depressionen 1930-1933 (med Uranus i kvadratur till både Saturnus och Pluto), liksom med nazismens uppgång och Japans imperialism i Östasien; den andra kvadraturen varade mellan 1939 och 1941, med exakt aspekt mellan juni 1939 och april 1940 - Andra Världskriget bröt ut den 1:a september 1939.
Nästa konjunktion sammanföll med Kalla krigets början och etableringen av efterkrigstidens världsordning. Det var nu Järnridån lade sig över Östeuropa, CIA grundades, NATO grundades, apartheid infördes i Sydafrika och ett stort antal självständiga stater grundades, däribland Folkrepubliken Kina, Indien, Nord- och Sydkorea, Pakistan och Israel. I Sverige inleddes nu den period som brukar betecknas Rekordåren, med Tage Erlander som statsminister 1946-1969. Vad gäller oppositionen och de båda kvadraturerna under denna Pluto-Saturnusfas, så ger Tarnas ett övertydligt exempel från Mellanöstern:
[The founding of Israel] was followed in an almost clocklike fashion by the consecutive sequence of wars in the Middle East, the Suez War of 1956 (square), the Six Days' War in 1967 (opposition), the Yom Kippur War in 1973 (square), and Israel's invasion of Lebanon in 1982 (conjunction). (s. 215)
Det var också under 60-talet som världen såg en långt mer sällsynt Pluto-Uranuskonjunktion, en konfiguration som kanske kan sammanfattas i frasen "våldsamma uppror", något som givetvis satte sin prägel på perioden, och vars relativt nyfödda cykel vi lever vidare i idag.
Konjunktionen december 1980 till oktober 1984 sammanföll för Sveriges del med kollapsen av den radikala vänstern i sviterna av kärnkraftsomröstningen i mars 1980, till förmån för det individualistiska 80-talet. I Storbritannien kom Margaret Thatcher till makten 1979, och hennes allierade Reagan tillträdde 1981. Tillsammans kullkastade de det i vid mening socialdemokratiska status quo som dittills hade rått, till förmån för ett nyliberalt sådant. Tarnas påpekar att det också under början av denna Pluto-Saturnusfas skedde ett stort antal terroristattacker och lönnmord, något som skulle komma att bli kännetecknande för fasen som helhet. Den första kvadraturen (1992-1994) sammanträffade således exakt med den första bombningen av World Trade Center, Osama bin Ladens maning till jihad mot USA, samt med talibanernas maktövertagande i Afghanistan. Oppositionen (2001-2004) sammanträffade med attackerna mot World Trade Center och Pentagon, samt med USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. (Tarnas skriver: "The alignment first reached exactitude in August-September 2001", s. 216). Den senare kvadraturen, som inte täcks av boken (utgiven 2007), nådde sin kulmen kring augusti 2010, ungefär ett halvår innan utbrottet av de Arabiska upproren/Arabiska våren. Den 18 december, det traditionella startdatumet för upproren, såg en elvagradig orb från exakt kvadratur mellan Saturnus och Pluto, men Pluto befann sig här också i en tilltagande kvadratur med de konjunkta planeterna Jupiter och Uranus; en omvälvande cocktail av religiös tro (Jupiter) och frihetslängtan (Uranus) i kombination med Saturnus-Plutokvadraturens utmaning av status quo.
(För den som undrar var Sovjetunionens fall tog vägen i detta narrativ så får jag hänvisa till studier av den oerhört sällsynta Saturnus-Uranus-Neptunuskonjunktion i opposition till Jupiter som inträffade från sommaren 1989 till sommaren 1990.)
Till sist - vi har nu gått in i en ny Pluto-Saturnusfas, där ett nytt status quo torde vara i sin linda. Vi har de senaste månaderna sett åtskilliga exempel på uppror och repression runtom i världen, och efter att konjunktionen nådde sin exakthet så har vi även sett en oroväckande kedja av händelser som lett till fara för krig mellan USA och Iran, och i förlängningen bägge sidors allierade. Även om det är för tidig att säga vad denna nya Pluto-Saturnusfas kommer att föra med sig, så går det ändå att göra några mer eller mindre vågade gissningar:
- USA:s äventyr i Mellanöstern är över. Irak har krävt tillbakadragande av amerikanska trupper ur Irak (vilket innebär att USA kommer få svårt att ha någon närvaro även i Syrien). USA har hittills försökt spjärna emot och komma med hotelser, men kommer inte i längden att kunna tvinga sig på Irak mot dess regerings vilja. På kort sikt är det inte otänkbart att Trump gör något mer dumt i stil med dödandet av Soleimani, men det kommer i så fall bara göra motståndet mot USA i regionen ännu starkare. USA kommer dra sig tillbaka, och världen kommer fortsätta gå i alltmer multipolär riktning med Kina och Ryssland som främsta motvikt till USA.
- Indien har i samband med denna konjunktion infört en ny medborgarskapslag som gör det svårare för muslimer att söka asyl i landet. Enligt vissa rapporter har uppemot 2 miljoner människor i nordöst blivit statslösa till följd av lagen. Indiens Högsta Domstol har också i november gett klartecken för (åter)uppförandet av ett Rama-tempel, på platsen för den demolerade Babri Masjid. Detta är en oerhört symboliskt laddad fråga som väntat i decennier på en lösning. Indien kommer troligen att bli mindre sekulärt och mer "hinduistiskt". Rätten till medborgarskap kommer att reserveras för färre människor, här likväl som i andra länder. Vad som ska hända med den "oönskade" delen av befolkningen är ingen trevlig fråga att ställa sig. För bara några dagar sedan genomfördes dock vad som kan ha varit den största strejken i världshistorien i Indien i protest mot regeringen och det ekonomiska läget, något som gick tyst förbi media i uppståndelsen kring Iran. "Ställningskrig" verkar vara en bra beskrivning av situationen, liksom i början av många andra Pluto-Saturnusfaser i historien, och utgången är kanske inte helt avgjord.
- Vad gäller Kinas utveckling så har vi sett omfattande protester i Hong Kong och nu alldeles nyligen i Taiwan en starkt symbolladdad valseger för fastlandskritiska Tsai Ing-wen. Repressionen mot och tvångsinterneringen av uighurer har accelererat såhär långt under konjunktionen och kan förväntas fortsätta. Om Tarnas har rätt i sin beskrivning av denna planetfas som "conservative empowerment" så kommer troligtvis även Hong Kong att kuvas under dess inflytande. Är det möjligt att Taiwan på något sätt kommer dras in i detta?
- Storbritannien kommer på sitt eget vis göra om status quo genom att slutligen genomföra Brexit - varpå Skottland eventuellt lämnar Storbritannien.
- Sverigedemokraterna har till sist under denna konjunktion blivit Sveriges största parti - ett klockrent, om än så länge symboliskt, exempel på "conservative empowerment". Kommer SD att befästa denna position? Oavsett svaret så verkar det som att en stark våg av konservatism nu biter sig fast i landet bland svenska väljare, vilket kommer att påverka politiken framöver oavsett vem som sitter vid makten.
Konjunktionen avtar i december 2021 - först då, när dammet har lagt sig, kanske vi kan börja ana vad som har hänt.
Subscribe to:
Posts (Atom)