Med tanke på vissa tendenser som kommer igen och igen i historien, och nu senast i samband med BLM-rörelsen, så vill jag påminna mig själv om den indiska ontologiska uppdelningen mellan sattva, rajas och tamas. Dessa tre kvaliteter som sägs prägla allt som existerar, kan uppfattas på olika sätt, och jag har genom åren bildat mig min egen uppfattning, som kanske inte är helt i linje med andra minst lika initierade uppfattningar, men som jag tror i alla fall har ett visst värde och kan väcka till eftertanke.
Detta är de tre kvaliteterna enligt mig:
Sattva - renhet, upphöjdhet, salighet, sällhet, oskuldsfullhet, godhet. Denna upphöjda kvalitet präglar allting som är ljust och lätt, fysiskt såväl som mentalt. Dess färg är vit, dess riktning är uppåt. Det är denna kvalitet som i allmänhet eftersträvas och förknippas med det högsta goda inom diverse mänskliga religioner. Men sattva kan också vara kraftlös, inbilsk, naiv och skenhelig. I synnerhet kraftlösheten återkommer vi till senare.
Rajas - passion, aktivitet, energi, expansion, begär, ilska. Detta är den kvalitet som utmärker människan, liksom sattva utmärker gudarna. Dess färg är röd, dess riktning är utåt. Utan ett visst mått av rajas skulle ingenting hända i världen, ingen utveckling skulle ske, ingen skulle få någonting gjort. Så beskrivs gudarna i hinduisk mytologi också som relativt passiva; de agerar bara när det är fara och färde på jorden. Brahma, skaparguden, förknippas visserligen med rajas - det är han som sätter kosmos i rörelse - men efter att han har gjort sin insats så kliver han åt sidan, och han tillbes nästan aldrig i Indien. Aktivitet och förändring är människornas domän, och när gudarna vill få något gjort så inkarnerar de inte sällan som just människor.
Tamas - illusionslöshet, cynism, tröghet, tyngd, mörker. Utan denna kvalitet skulle det inte finnas någon motvikt till sattvas upphöjdhet och rajas expansion. Tamas rör sig nedåt, inåt, och dess färg är svart. Djuren förknippas med tamas - de är tröga och dumma - men även anti-gudarna ("asurerna" på ren svenska) förknippas med tamas, inte kroppsligt men intellektuellt. Detta innebär att även om de är gudalika i vissa avseenden så är deras intellekt präglat av kontraktion, mörker, avund och missunnsamhet. Antigudarna, som avundas gudarna deras prakt och makt, utmanar dem ständigt och försöker ta över. De hatar gudarna för deras renhet och rättfärdighet, de vill förstöra den, de vill göra uppror, revolution. De vill, på tamasiskt vis, dra ner det upphöjda i sin egen gyttja. Det är därför begreppet tamas också påminner om det nietzscheanska ressentimentet. Den som har ett tamasiskt intellekt är den som hatar - i bästa fall - gammalmodighet, naivitet och världsfrånvända ideal, och i värsta fall även oskuldsfulla barn och välartade vuxna. Det är den tamasiska aktivisten som försöker trycka till någon välmenande, ljushyad, medelålders herre med ord i stilen: "Håll käften. Lyssna. Du förstår inte hur det är för oss. Läs på om vårt folks historia så kanske du förstår en gnutta av vad vi har gått igenom. Och sudda ut det där flinet ur ansiktet, sluta vara så jävla självbelåten. Kom ner på jorden, sen snackar vi."
Denna attityd kommer sig av att den tamasiske aktivisten lever i en mycket mer kompakt verklighet än den luftiga, sattviska herren. I den mer kompakta verkligheten så gäller det att sätta hårt mot hårt, att möta orättfärdighet med vedergällning och hat. Detta leder oss in på den sista guden i den hinduiska trimurtin, nämligen Shiva.
Liksom Vishnu förknippas med sattva och Brahma med rajas, så är Shiva "herren av tamas". Alla gudarna är i grunden sattviska, men brahma är även rajasisk, och Shiva har en stor dos tamas. Det är Shiva som ansvarar för världens förstörelse och transformation, men det är även han som tar kampen mot ondskan. Och för att bekämpa ondskan, i form av de tamasiska anti-gudarna, så behöver han själv begagna sig av tamas. Det är precis tvärtom som i Sagan om Ringen: du kan begagna dig av mörkrets krafter, du rentav måste göra det, för att bekämpa den. Varför? Därför att Vishnu, i all sin sattviska upphöjdhet, inte förmår engagera sig i den mer kompakta verkligheten och konfrontera dess mörkaste mörker. Sattva är rent, men det är också skört. En vit skjorta duger ingenting till när du ska bekämpa avgrundmonstrena i dyn. Den som ska förgöra ondskan måste vara beredd att få lite lort på fingrarna, han måste möta demonerna på deras egna villkor. Och det är just detta Shiva gör, när han låter sin hustru Kali dricka sig berusad på demonernas blod för att slå dem. Om hon i denna process tappar kontrollen, vilket händer ideligen, så hittar han olika sätt att tämja henne igen, som när han förvandlar sig till ett spädbarn som suger giftet ur hennes bröst - som herre av tamas kan han också själv hantera gifternas skadliga verkningar, och omvandla den kompakta substansen till sattvisk nektar.
Således, när olika former av rashat, klasshat och könshat blossar upp från vänster, så kan det förstås - åtminstone i vissa fall - som ett försök av dessa aktivister att bekämpa mörker med mörker. Ondskan kan bara förgöras genom förgörelse, lyder logiken, inte av fromma förhoppningar om att allt ska bli bra, bara folk är trevliga mot varandra. Faran är dock att dessa mänskliga själar, som inte har särskilt många likheter med Shiva, blir berusade av sin egen glöd och förlorar kontrollen. Tamas får aldrig ta över handen, den ska enbart vara en tjänare till sattva.
Men allt detta är relativt. På ett högre ontologiskt plan så överskrids alla de tre kvaliteterna, för att förenas i tvåfalden mellan Purusha och Prakriti, som även den slutligen upplöses i yttersta Enhet.
