Jag vill läsa klassikerna. Jag vill bilda mig själv. Jag vill återknyta till det förflutnas tankar, idéer och traditioner. Jag vill förstå vad som har tänkts och sagts tidigare så att jag kan ha detta som utgångspunkt för egna grubblerier av filosofisk, religiös, moralisk, andlig natur. Jag vill ta del av de svunna mästarna så att jag kan stå på deras axlar i förhoppning om att kunna se ännu längre än vad de gjorde. Jag vill inte uppfinna hjulet på nytt om en viss tankegång redan visar sig ha funnits och spunnits vidare på sedan många hundra år. Jag vill inte vara en ensam röst som ropar i öknen. Jag vill ingå i ett större intellektuellt sammanhang, en andlig tradition, jag vill förhålla mig till det som även andra i samma tradition har förhållit sig till.
Det finns bara ett problem - nej, två. Det första är att det inte finns någon stor, sammanhängande tradition som jag på ett självklart sätt känner att jag ingår i. Möjligen med undantag av vissa moderna astrologiska tänkare som både knyter an till det förflutna och tar sig an framtiden. Det andra problemet är egentligen mer grundläggande, och kanske en förklaring till det första: Jag förstår inte vad gamla tiders filosofer och teologer har för relevans för vår samtid. Vår värld är så förändrad. Jag känner inte längre igen mig i de världar som beskrivs av gammalt. Allt passerar förbi som en avlägsen kuliss, svårbegriplig, som en skugga av forntiden som inte når hela vägen fram till oss själva. Inte ens Dostojevskij känner jag mig längre förbunden med - hans böcker tilltalade mig starkt när jag var yngre, men när jag i ett senare skede skulle läsa om vissa av dem så förstod jag inte. Jag förmådde inte tränga in i materialet. Kanske är det själva strukturen på min hjärna som har förändrats av åratals flackande scrollande framför datorskärm och mobilskärm.
Till sist undrar jag också vad det är för ett liv, där man omger sig av fler och fler klassiker, vare sig det är böcker, filmer, musik, eller något annat. Ett enormt bildningsmaterial som man ska ta sig an för att känna att man själv kan plocka upp bollen och sparka den vidare. En enorm börda i det outtalade antagandet att allt av vikt redan har sagts, de gamla mästarna är nu allt vi har att förhålla oss till, storhetstiden är förbi och vi förmår inte frambringa någon ny, ren impuls som på eget bevåg kan skapa värde. Är det inte ett kungstecken på dekadens, förvittring, entropi? Vi vandrar i salar bland döda mästare och ser längtansfullt bakåt samtidigt som skuggorna reser sig över vår samtid. Men vad har de att tillföra oss? Vad kan vi lära oss av dem i en tid som vår? Tiden går bara framåt - vad ska vi efterlämna till våra barn?
