Medelklassens tilltagande proletarisering

Det är möjligt att jag överdriver, men jag reagerade tämligen starkt idag på ett inslag i P1 som handlade om öppna kontorslandskap (Nordegren & Epstein, men av någon anledning kan jag inte hitta själva programmet). Det diskuterades fram och tillbaka med ett antal tyckare och kunniga i ämnet - är det bra eller dåligt? Mår vi bättre eller sämre? Blir vi mer eller mindre kreativa? Det övervägande intrycket tycktes vara - som en kommentator fyndigt uttryckte det - att vi inte trivs bäst i öppna landskap, och så får Ulf Lundell säga vad han vill.

Men det som jag saknade i diskussionen var en frågeställning om det öppna kontorslandskapets symboliska betydelse. Bortsett från att det säkert är väldigt "öppet", "fräscht" och "transparent", hypermodernt, mer luft och glas och färre slutna rum, så frågar jag mig om detta inte är steg i riktning bort från stolta, självstyrande professioner tillbaka mot fabriksgolvet.

Kanske väcktes mina tankar av att jag tidigare samma dag hade begrundat en artikel i den borgerliga tidskriften Heimdal där skribenten Fredrik Sixtensson slår ett slag för ägardemokratin:

Mig har ägardemokratins bortglömmande vållat stort huvudbry. Ägardemokratins grundtanke är att ägandekoncentration, vare sig hos staten eller i privata oligopol, leder till maktkoncentration och proletarisering. För att samhället ska vara fritt och utgöras av fullvärdiga medborgare måste ägandet därför spridas.

 Är det bara jag eller är det inte väldigt ovanligt (och uppfriskande!) med kritik av privat maktkoncentration och proletarisering från höger? Och likväl borde det inte vara något konstigt - den yttersta vänstern är ju de facto inte motståndare till proletarisering, utan försöker skapa ett samhälle där alla är proletärer. Det må talas vackert om gemensamt ägande av produktionsmedlen, men i praktiken har detta aldrig (i stor skala) inneburit något annat än statligt ägande av produktionsmedlen, och staten är inte "det gemensamma", staten är inte "samhället", utan en byråkratisk apparat. Men även om vi är välvilliga och inkluderar kooperativ, arbetarägda företag och kibbutzer i "vänstern" så måste man nog ändå sluta sig till att sådana sammanslutningar blir mindre vänster ju mer privat ägande de tillåter. Kollektivt ägande är här idealet (liksom inom kristna och buddhistiska rörelser, och inget fel med det i sig), privategendom är "borgerligt" och som regel suspekt. I den kulturella vänstern har proletären, arbetaren alltid varit det politiska subjektet, men målet är aldrig (har jag fel?) att denne proletär ska förmera sina egna resurser och därmed bli borgerlig. Han ska gärna lyftas ur sin misär genom politiska, sociala och ekonomiska insatser, men om han blir så pass avproletariserad att han börjar stå på egna ben, blir individualist och förlorar solidariteten med kollektivet, då har dessa insatser gått till spillo. Så besegrade socialdemokratin sig själv i Sverige åtminstone - ett av vänsterns klassiska dilemman.

I så fall är Sixtenssons idéer mer tilltalande. Man tänker sig ett samhälle där medborgarskapet är helgat, där de flesta äger sina bostäder och där såväl staten som storkapitalet hålls i schack av medborgarens, familjens och lokalsamhällets självförtroende och självtillräcklighet. Utan att vara naiv så skulle man i ett sunt samhälle kunna ta vissa steg mot att göra ett sådant samhälle lite mer realistiskt, och det är minst lika relevant idag när "ginikoefficienten för förmögenhet ligger på samma nivåer som när idéerna först fördes på tal" för ett drygt sekel sedan (exakt vilka åtgärder som vore de bästa lämnar jag därhän, men se Sixtensson). 

När jag var yngre tog jag starkt intryck från frihetliga vänsterdiskussioner om "löneslaveri". Förhoppningsvis är detta begrepp främmande för de flesta människors vardag i Sverige, och det är knappast meningsfullt att låta sig uppröras över "proletarisering" - där den ene tvingas sälja sin arbetskraft till någon med mer resurser - på rent principiella grunder. Men det råder ingen tvekan i att det finns positiva värden i den stolthet och envishet varmed många människor, särskilt förr i tiden, vägrade att "sälja sig" som tjänare åt en annan - ett sentiment som var starkt även i den tidiga arbetarrörelsen. Idag när vi är hjälplöst beroende av en hög levnadsstandard och oförmögna att leva av naturen så säljer vi oss mer än gärna, och det kanske är gott och väl - så länge vi fortfarande kan stå raka i ryggen med integriteten i behåll.