Klassikerna

Jag vill läsa klassikerna. Jag vill bilda mig själv. Jag vill återknyta till det förflutnas tankar, idéer och traditioner. Jag vill förstå vad som har tänkts och sagts tidigare så att jag kan ha detta som utgångspunkt för egna grubblerier av filosofisk, religiös, moralisk, andlig natur. Jag vill ta del av de svunna mästarna så att jag kan stå på deras axlar i förhoppning om att kunna se ännu längre än vad de gjorde. Jag vill inte uppfinna hjulet på nytt om en viss tankegång redan visar sig ha funnits och spunnits vidare på sedan många hundra år. Jag vill inte vara en ensam röst som ropar i öknen. Jag vill ingå i ett större intellektuellt sammanhang, en andlig tradition, jag vill förhålla mig till det som även andra i samma tradition har förhållit sig till.

Det finns bara ett problem - nej, två. Det första är att det inte finns någon stor, sammanhängande tradition som jag på ett självklart sätt känner att jag ingår i. Möjligen med undantag av vissa moderna astrologiska tänkare som både knyter an till det förflutna och tar sig an framtiden. Det andra problemet är egentligen mer grundläggande, och kanske en förklaring till det första: Jag förstår inte vad gamla tiders filosofer och teologer har för relevans för vår samtid. Vår värld är så förändrad. Jag känner inte längre igen mig i de världar som beskrivs av gammalt. Allt passerar förbi som en avlägsen kuliss, svårbegriplig, som en skugga av forntiden som inte når hela vägen fram till oss själva. Inte ens Dostojevskij känner jag mig längre förbunden med - hans böcker tilltalade mig starkt när jag var yngre, men när jag i ett senare skede skulle läsa om vissa av dem så förstod jag inte. Jag förmådde inte tränga in i materialet. Kanske är det själva strukturen på min hjärna som har förändrats av åratals flackande scrollande framför datorskärm och mobilskärm. 

Till sist undrar jag också vad det är för ett liv, där man omger sig av fler och fler klassiker, vare sig det är böcker, filmer, musik, eller något annat. Ett enormt bildningsmaterial som man ska ta sig an för att känna att man själv kan plocka upp bollen och sparka den vidare. En enorm börda i det outtalade antagandet att allt av vikt redan har sagts, de gamla mästarna är nu allt vi har att förhålla oss till, storhetstiden är förbi och vi förmår inte frambringa någon ny, ren impuls som på eget bevåg kan skapa värde. Är det inte ett kungstecken på dekadens, förvittring, entropi? Vi vandrar i salar bland döda mästare och ser längtansfullt bakåt samtidigt som skuggorna reser sig över vår samtid. Men vad har de att tillföra oss? Vad kan vi lära oss av dem i en tid som vår? Tiden går bara framåt - vad ska vi efterlämna till våra barn?

Pluto-Saturn-Jupiter Triple Conjunction

 Scouring the web, I found a few references to the latest Pluto-Saturn-Jupiter conjunction in Capricorn (before the one in 2020) - around 1894 BCE, it turns out. Babylon was founded around this time, and  Hammurabi's Code of Laws were established less than a century afterwards. I don't know how significant this is (some redditer thought it was very telling) - I for one do not know enough about that time period to draw any conclusions. But what interests me is the fact that, while there has been a lot of buzz about the conjunctions between Saturn-Pluto and Saturn-Jupiter, the fact of this triple-conjunction between all three seems to merit at least as much attention if not more. There appear to have been no such triple-conjunctions at least for the last 500 years, even if we count with an orb of 10 degrees. Could the one in 1894 BCE in fact have been the last one (I couldn't be bothered to check all four millenia)? Whether it is 1000 years or nearly 4000 years since the last one, it should surely count as significant: one might say that we are entering into a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle with Capricorn as its seal.

Capricorn and its ruler Saturn have never been very popular; in the Middle Ages, they were associated with malefic influences, with materialism and with Satan. Today, it is "The Patriarchy" (insert your own definition here) and all kinds of oppression. But on the flip side of the Capricornian archetype, we find entirely different qualities:

• Taking responsibility for your own actions rather than looking for scapegoats
• Maturity, as opposed to whining about all the wrongs that have been committed against you
• Integrity and accountability; becoming whole (integral) through the acceptance of and identification with external roles (gender roles, professional roles etc.)
• Justice and fairness, as opposed to corruption and nepotism
• Structure and order, as opposed to lawlessness and chaos

And yes, we also find in this archetype the "good patriarch", true phallic leadership that is guided by practical vision. Now here is my question:

If a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle has just begun, that must mean that another one has ended. And in a sense it does seem that, before the conjunction, the old guard of the old patriarchy reared its ugly head one final time before subsiding into the ocean. But what about the "new patriarchy" (or whatever you want to call it) that is symbolized by the new phase between these planets? What will it bring? 

Pluto-Saturnuskonjunktion: ett år senare

För ungefär ett år sen publicerade jag ett inlägg där jag spekulerade friskt om vad som skulle kunna hända under den tilltagande Pluto-Saturnuskonjunktionen. Men eftersom det är så vanskligt att spekulera och spana om framtiden så tänkte jag, såhär ett år senare, göra precis sasmma sak igen. Dock kommer jag till stor del nöja mig med att summera vad som hittills har hänt i världen under det gångna året som kan beskrivas som "transformation av status quo" eller "ställningskrig", de två återkommande temana på Pluto-Saturnuskonjunktioner som vi har sett sedan tidigare, eller som på andra sätt passar in på Stenbockens tema (där den stora konjunktionen, inklusive en mängd andra himlakroppar, ägde rum).

Jag kommer också att koppla vissa av dessa förändringar till Vattumannen, som är det direkt efterföljande tecknet dit Jupiter och Saturnus redan har tagit sig.

Transformationer av "världssystemet"

Covid-19 har påskyndat techbolagens maktövertagande på den globala scenen. Nedstängningar och kontraktion (Stenbocken) har följts av mer distansarbete och mer handel över nätet (Vattumannen). Om Plutos ingress i Stenbocken 2008 gav de första signalerna om denna maktförskjutning så börjar den nu nå sin fulländning. Att en handfull globala techbolag skulle komma att dominera ekonomin så fullständigt var inte alls uppenbart för bara 15 år sedan.

Mer och mer distansarbete leder till att megastäderna tunnas ut. När köpstarka yrkesgrupper inom digitala branscher flyttar från storstan så försvinner också ett antal servicejobb i samma veva. Och nästa frågetecken är de offentliga skolorna - när undervisning kan ske på distans, i hur stor utsträckning kommer detta tillämpas även på barn? Slutligen har också resandet avstannat, och även om det säkert delvis återhämtar sig efter pandemin så kan det bara ske delvis på grund av det minskade antalet jobbresor.

Kort sagt: den gångna tidens massiva strukturer och institutioner, såsom megastäder, massutbildning och kollektivtrafik (dit även flyg räknas) kommer alla att få stryka på foten. Men nu går jag händelserna i förväg, för denna långsiktiga effekt kopplas snarare till Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Vattumannen än till Pluto-Saturnus.

USA

2020 kan ses som året då USA gick sönder, med BLM-rörelsen som utlösande faktor. Det finns nu noll tilltro mellan de politiska lägren i landet och det finns en oroväckande stor risk för fragmentisering och enklavisering av landet som helhet (alienering, dissociation etc. - den negativa sidan av Vattumannen). Misstron mot institutioner (Högsta domstolen, valsystemet, med mera) är stor både till höger och vänster, och man kan fråga sig om själva idén om USA, med dess grundlagsfäder och ärevördiga konstituion, är hotad.   

Man kan också fråga sig vad som kommer hända med den politiska utvecklingen i USA efter stormningen av Kapitolium av Trump-anhängare. Biden har redan benämnt mobben som "inhemska terrorister" och det reses krav på Trumps omedelbara avgång. Frågan är inte så mycket vad som händer med Trump och hans fotsoldater, utan med det republikanska partiet. Kommer det att kunna gå vidare utan Trump? Eller kommer det i praktiken att kollapsa så till den grad att tvåpartisystemet i USA går till sin grav? Det vore i så fall en transformation av status quo som heter duga.

Sverige

I Sverige verkar misslyckandet med att stoppa spridningen av Covid-19 ha gett den svenska konsensuskulturen en törn. Den inledande uppslutningen bakom Tegnell och regeringen har av olika anledningar kommit av sig. Misstron mot Tegnell (som bevisligen haft fel om mycket) får återverkningar på hela den svenska tilltron till myndigheter och experter. Att diverse ministrar sedan inte följer de egna restriktionerna spär på effekten ytterligare.

Oavsett vad som blir av detta så är det tydligt att politiken har bytt fot även i Sverige. Frågor om ansvar (Stenbocken) kommer troligen att bli alltmer tongivande, vilket kommer leda till hårdare regleringar av olika slag, mindre "lössläppthet" i kulturen, färre rekommendationer och fler lagar. 

Världsledare som drar sig tillbaka

Världen har under Pluto i Stenbockens tid kommit att domineras politiskt av allt fler långvariga "starke män" och åldriga patriarker (Stenbocken som arketyp både för äldre män, ministrar och för hög ålder i allmänhet) på ett tankeväckande sätt. Några exempel:

Vladimir Putin har varit antingen president eller premiärminister för Ryssland sedan 2000.

Angela Merkel ("Europas mamma") har styrt Tyskland sedan 2005.

Benjamin Netanyahu blev premiärminister för Israel 2009.

Xi Jinping ersatte doldisen Hu Jintao som Kinas högsta ledare 2012. 

Shinzo Abe tjänade som premimärminister för Japan 2012-2020. Med sina åtta år vid makten är han faktiskt den japanska premiärminister som har suttit längst vid sin post. Tidigare japanska ledare har i allmänhet varit väldigt okända i världen i stort.

Narendra Modi blev premimärminister i Indien 2014.

Rodrigo Duterte blev president i Filippinerna 2016, och förstås Trump i USA (med tillträde 2017).

Macron blev fransk president 2017.

Jair Bolsonaro blev Brasiliens president 2019.

För de senare ledarna är det också intressant att notera att Uranus var i Väduren mellan 2010 och 2018, vilket torde kunna förknippas med en stark, självsvåldig och oförutsägbar ledarstil som "går mot strömmen".  

I det senaste amerikanska presidentvalet var 74-årige Donald Trump en av de yngre kandidaterna. 78-årige Biden och 79-årige Sanders var två av utmanarna. Är det inte intressant att världen, som hade blivit så modern och ungdomlig, plötsligt kan komma att kretsa så mycket kring dessa äldre herrar?

Vi vet nu att Abe har avgått, Merkel kommer att avgå under 2021, och ifall ryktet om Putins snara avgång stämmer eller inte lär väl visa sig (det har hittills dementerats av Kreml). Merkel-eran i Europa är i alla fall över, och en försiktig förutsägelse (med naturens hjälp) är att bordet kommer vara rensat från åldringar när Pluto slutligen lämnar Stenbocken 2024.

Övriga världen

Några ytterligare pusselbitar som passar in på temana "ställningskrig" och "förändring av status quo" är:

1. Israel normaliserar relationer med arabländer, i vad som beskrivs som det största geopolitiska skiftet i landets relation med sina grannländer sedan åtminstone 1990.

https://foreignpolicy.com/2020/12/21/arab-ties-israel-diplomacy-normalization-middle-east/

2. President Modi lägger en grundsten för det kommande Rama-templet i Ayodhya. För den som känner historien kring Ayodhya så är detta en oerhört stark symbolisk handling som hindunationalister har väntat på i årtionden, som kan sägas markera slutet på sekularism som bärande ideologi i Indien.

https://www.theguardian.com/world/2020/aug/05/ayodhya-narendra-modi-temple-foundation-stone-ceremony

3. Hagia Sofia återkonverteras till moské

En väldigt bokstavlig förändring av status quo som, i likhet med Modis handling i Indien, markerar Turkiets identitet som ett muslimskt land.

4. Kina inför en ny säkerhetslag som i praktiken avslutar "One country, two systems"-experimentet i Hong Kong. Hong Kong-bor svarar med att söka asyl i västländer.

https://www.ft.com/content/5d3d7d2e-bba8-11ea-a05d-efc604854c3f

5. Ryssland ändrar sin konstitution.

6. Chile röstar fram en ny grundlag efter en period av stora demonstrationer, kravaller och allmän förödelse (ställningskrig igen).

7. I Ungern får Viktor Orban makten att styra genom dekret.

8. Storbritannnien lämnar EU.

Säkerhetspolitik

Slutligen verkar det som att ett kallt krig är i vardande mellan Kina och USA. Detta är å ena sidan inget nytt (spänningarna ökade starkt mellan USA och Ryssland efter Ukraina-krisen 2014), men det riskerar att ta större proportioner. Den tillträdande amerikanska presidenten måste ta ställning för Hong Kong och för Xinjiang mot kinesiska övergrepp. Storbritanniens lojalitet mot Hong Kong-aktivisterna tyder på att man kan få hela anglosfären med sig. Kina å sin sida kommer inte tolerera några utländska ingrepp i varken Hong Kong eller Taiwan, som man anser sig ha rätt att återföra till Kina.

Indien och Kina har också haft sin första dödliga konflikt sedan 1975:

https://en.wikipedia.org/wiki/2020_China%E2%80%93India_skirmishes 

Men eftersom varken USA, Kina eller Indien är suget på ett kärnvapenkrig så kommer krigföringen troligen (förhoppningsvis) att fortsätta föras främst i cyberspace, med bannlysning av appar och företag som uppfattas som fientliga agenter som främsta medel. Ställningskrig!

Avslutningsvis...

Som redan berörts framträder också stora sprickor inom länder. Trump må vara besegrad men "trumpismen" är nog här för att stanna. Bland dessa högeridentitärer finns en del extremt bakåtsträvande element som torde försvagas i styrka med tiden (bland annat delar av den evangelikala rörelsen), men där finns också en uppsjö av nya kulturella impulser som inte låter sig kuvas lika enkelt. Kulturkriget är nog, på gott eller ont, här för att stanna.