Den maskulina solen och dess undertryckande

Inom astrologin räknas solen som den planet (bokstavligen "vandrare") som ger lyskraft och kreativitet, men som också kan skänka andra lyskraft. Solen räknas också till den manliga principen, Yang, och till Lejonets tecken som representerar självuttryck. Jag tror att vissa fenomen, såsom att män ger kvinnor komplimanger för deras utseende, eller vissa fall av "mansplaining", är exempel på hur män genom denna princip vill dela med sig av sin lyskraft till kvinnor i deras omgivning. Om Mars och Venus representerar en av de mest grundläggande dynamikerna mellan könen, så är det solen i relation till månen som är den andra. Månen får sin strålglans endast genom solens ljus och är på så vis beroende av den.

Idag är detta grundläggande samspel mellan Sol och Måne ifrågasatt, inte minst genom olika former av feministisk medvetenhet, och kanske inte på helt lösa grunder. Genom att sprida sin lyskraft omkring sig så tar solen och dominerar sin omgivning, de andra som han väljer att "lysa upp" hamnar inom hans gravitationsfält och börjar kretsa kring honom. Detta kan vara minst lika uppfyllande och tillfredsställande för solen själv som för de andra himlakroppar som blir upplysta. Och det finns nog många exempel på män som missbrukat detta, vars hjälp och stöd och ledarskap mest tjänat till att bekräfta dem själva och reducera andra (både kvinnor och män) till satelliter. Detta behöver inte vara något problem om "satelliterna" trivs med en sådan position, men i dagens individualistiska samhälle så skapar det problem. Icke desto mindre borde det finnas utrymme för den här typen av samspel än idag; det är, om inte annat, livsbejakande! Så fram för fler män som med självklarhet och självförtroende möter sin omvärld och närmast naivt lyser upp sina medmänniskor utan att kännas vid vare sig skuld eller feministiska problematiseringar av sitt beteende - fram för fler karlar som Guido i Livet är underbart!