Mikael Kurkiala: Kvalitet och kvantitet

Det återstår att se om den här bloggen kommer att skrivas mestadels på engelska eller svenska. Jag vill skriva på engelska för att kunna nå en bred läsekrets, men samtidigt skriver jag en hel del om specifikt svenska författare och företeelser. Den här gången vill jag referera till en svensk bok och då faller det sig naturligt att också skriva på svenska.

(It remains to be seen how much of the blog will be written in English. This time around I want to discuss a book only available in Swedish.)

Datafiering och digitalisering är nära besläktat med vad den franska traditionalisten René Guenon kallat för The Reign of Quantity - kvantitetens herravälde. Tiden styckas upp i exakta enheter. Moderna, digitala bilder kan reduceras till pixlar i olika färger (färgkoder). Allting ska göras mätbart, standardiserat, objektifierat. Den moderna materialistiska vetenskapen bygger ju på premissen att det går en skarp skiljelinje mellan subjekt och objekt, och att subjektet kan studera objektet utan att påverka det. Empati och intuition får ge vika för en knivskarp, granskande blick som mäter och preciserar. Kommunikation mellan subjekt och objekt är omöjligt, eller åtminstone inte önskvärt. Att närma sig sitt studium som något levande (till exempel en religiös tradition) som kan berätta något för en är inte ett vetenskapligt förhållningssätt.

Bortsett från den materialistiska vetenskapen så är det också marknadens osynliga hand och statens krav på likriktning som kvantifierar, standardiserar och förytligar världen. Pengarna gör att alla ting blir sinsemellan utbytbara. Vi kan om vi vill (och vi gör det ständigt) "byta regnskog mot Coca-Cola", för att citera Alf Hornborg. Eller som Oscar Wilde skulle ha uttryckt det: "We know the price of everything, but the value of nothing."

Jag är ingen kännare av René Guenon, men det finns en svensk (svensk-finsk) tänkare som har skrivit just om skillnaden mellan kvalitet och kvantitet på ett mycket bra och lättillgängligt sätt. Jag talar om Mikael Kurkiala, författare till boken I varje trumslag jordens puls: Om vår tids rädsla för skillnader. Denna bok är idag svår att komma över annat än via bibliotek. Själv hade jag en gång i tiden äran att ha Kurkiala som lärare i kulturantropologi i Uppsala, men det var innan jag hade fått ordning på mitt eget tänkande, och jag läste hans bok först långt senare. Kurkiala har sedan dess slutat som forskare så vitt jag vet och tagit tjänst inom Svenska Kyrkan.

Kurkiala skriver så bra om kvalitet och kvantitet att det bästa jag kan göra är att citera honom rakt av:

Pengar och andra former av abstraktioner skapar "översättbarhet" mellan olika typer av värden och fenomen. De reducerar kvalitativa skillnader till kvantitativa. Kvalitativa skillnader är skillnader på djupet medan kvantitativa skillnader är skillnader på ytan. De förra skillnaderna handlar om art, de senare om omfång eller antal. Moderniteten som helhet förytligar världen genom att beröva den dess kvalitet. (s. 70)

Detta är bara ett litet utdrag, och det är svårt att på något mer djupgående sätt göra boken rättvisa utan att citera hela kapitel. Här ryms också mer specifika berättelser om hedersmordet på Fadime Sahindal och inte minst författarens egna upplevelser som antropolog hos lakotaindianer i Nordamerika. Jag låter boken tala för sig själv med några andra valda citat, ifall någon skulle få för sig att läsa den. Här finns också en gammal recension av boken.

Varför bejakar vi skillnader på ytan, på teckennivån, men inte på djupet, på den nivå som teckenvärlden skulle kunna peka mot? (s. 24)

 Jag efterlyser ett seende där vi tillåter oss att växla mellan analysens absoluta behov av att kategorisera och dra skiljelinjer mellan människor och ett moraliskt behov av att se likheter ytskillnaderna till trots. Denna dubbla hållning är inte ett tecken på schizofreni utan på en förmåga att växla mellan analys och empati, mellan ett jag-du-förhållande och ett jag-det-förhållande till världen. (s. 29)

 Den enda sociala enhet vars livslängd idag ökar är den enskilda individen. Evigheten har förpassats till vår tanketraditions arkiv, nationer framstår idag som alltmer konstruerade och instabila, företagen är kortlivade, och partierna och folkrörelserna förlorar sin attraktionskraft. Livets mening kan allt mindre knytas till något utanför individen själv. Det är här, under den korta tid som blivit mig utmätt, som all mening ska förverkligas. (s. 53)

 Liksom människan under hela den moderna eran funnit det oacceptabelt att sakna kontroll eller att överlåta kontrollen till en instans utanför den mänskliga sfären, till exempel Gud eller natur, så finner vi det idag i det närmaste oacceptabelt att vi själva inte skulle ha kontroll över vilka vi är och kan bli. I det offentliga samtalet är åberopandet av något prediskursivt eller förkulturellt – som kropp eller natur – som i åtminstone i viss bemärkelse formande vilka vi är, i det närmaste skandalöst. Denna motvilja mot att förankra människans identitet utanför det sociala och kulturella ses allmänt som emanciperande och progressivt. Detta tänkande är en logisk förlängning av den nu månghundraåriga ambitionen att förjaga eller härska över det som vi känner oss hotade av. Det må sedan vara ”vilden”, naturen, kroppen eller könet. I grunden är alltså detta tänkande besläktat med det koloniala. (s. 60-61)

 Pengar avspeglar alltså inte en varas värde. Varan föregår inte prissättningen, snarare är det tvärtom: prissättningen skapar tingen och fenomenen som just varor. (s. 63) 

 Den kvantitativa tiden skär sig kontinuerligt mot människors subjektiva erfarenhet av tiden. Vi ”vet” alla att vissa dagar är längre än andra och att tiden ibland bara rusar iväg. Men denna erfarenhet, liksom allt fler av våra erfarenheter, underordnas och underkuvas de mätinstrument och experter som vi överlåtit kontrollen åt. Att vara modern är inte bara att lita till expertsystem, det är också att upphöra att lita till sig själv, till sin egen erfarenhet. (s. 69)