COVID-19 och Stenbocken

Det är nu drygt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg om Pluto-Saturnuskonjunktionen tillsammans med vad som kanske var onödiga spekulationer i vad denna konjunktion skulle komma att innebära. Föga visste jag då att de kommande veckorna skulle komma att handla om en enda sak, utbrottet av Covid-19. Det är också just det som är det vanskliga med förutsägelser: en astrolog kanske kan förutsäga att en Pluto-Saturnuskonjunktion kommer föra med sig någon form av regimskifte, men vad detta skifte kommer att bestå i går inte att sia om såvida man inte besitter sant profetiska förmågor. Låt oss ändå backa bandet för att se om det jag skrev då rent generellt håller måttet:

De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal  (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".

Kanske säger man helt enkelt "förstärkande" på svenska? Nåväl, det får väl i alla fall sägas att Tarnas, beskriver det globala samhällets reaktion på corona-pandemin ganska väl, åtminstone med tanke på att hans bok är utgiven 2007. Det som dock behöver läggas till är kontexten, som vi kan få genom att titta på vilket tecken dessa planeter befinner sig i. Jag har nu inte lusläst Cosmos and Psyche, men det verkar inte som att Tarnas behandlar frågan om teckenplacering alls, vilket inte är någon svaghet för boken men väl ett utrymme för oss andra att fylla på.

Den här gången handlar det inte om spekulationer, utan mer om att helt enkelt läsa facit, eftersom vi redan befinner oss mitt i stormens (pandemins) öga. Och jag gör inte heller några anspråk på originalitet. Horoskopet för dagens datum, den 15:e mars, ser ut såhär:

Pluto och Saturnus befinner sig i Stenbocken (Saturnus är på väg in i Vattumannen, men kommer snart att vända och de två kommer vara mer exakt konjunkta igen i september och oktober). De får sällskap av Jupiter och Mars, som alla bildar konjunktion med varandra. Att tre av de långsammare planeterna - Pluto, Saturnus och Jupiter - är konjunkta samtidigt är mycket ovanligt och ger extra vikt åt det hela. Mars ovanpå detta gör det knappast mindre betydelsefullt.

Vad står Stenbocken för? Precis de egenskaper som har aktualiserats på grund av pandemin: restriktioner, begränsningar, struktur, ansvar, disciplin, och överhuvudtaget behovet av att skapa ordning, tydlighet och form i omvärlden. Det är Stenbockens princip som verkar i trädets bark, musslans skal och nationalstatens yttre gränser, och som gör det möjligt att skilja det ena från det andra. Det är också denna princip som är aktiv i påbud om karantän, arbetet för att sålla de friska från de sjuka, regler för uppförande och social interaktion (idag skakar vi inte hand!) samt stängning av skolor och arbetsplatser, inklusive undertecknads.

Tarnas diskuterar inte Jupiters konjunktioner med Saturnus eller Pluto, men det är i alla fall intressant att notera att Jupiter kopplas ihop med övertygelse, tro och helhetssyn - kommer denna episod i vår historia att förändra människors grundläggande perspektiv på samhällsstrukturen (Stenbocken)?

En sak kan vara viktig att poängtera: jag vill inte ge sken av att planeternas banor över himlen har en deterministisk inverkan på våra liv. För det första tror jag inte att planeterna "påverkar" händelser på jorden - vad vi skulle kunna kalla för den ockulta förklaringsmodellen av astrologi. Jag är snarare anhängare av den enkla principen "Såsom ovan, så ock nedan" - vad som sker på himlen speglar och speglas i vad som utspelar sig på Jorden. Detta är en esoterisk förklaringsmodell, men den är inte ockult, eftersom den söker förankra astrologin i en högre lag istället för att förkasta densamma. För det andra: vad planeterna speglar är inte "vad människor kommer att göra", utan snarare vilka utmaningar människorna ställs inför. Om en sällsynt konjunktion i Stenbockens tecken ställer den samlade mänskligheten inför utmaningar som rör ansvar, planering och begränsningar av olika slag (som förstås också måste sättas i kontext i olika individuella födelsehoroskop), så finns det fortfarande ett utrymme för val hos varje människa. Stenbockens kvaliteter kan gå till underdrift eller överdrift, och överhuvudtaget yttra sig på en mängd olika sätt. Men att de allra flesta människor just nu tvingas förhålla sig till Stenbockens arketyp på ett eller annat sätt, torde det inte råda något tvivel om.

Pisces And The Void

Why is the archetype of Pisces connected both with spirituality and with substance abuse, gluttony, overindulgence? In his book In the Dark Places of Wisdom, Peter Kingsley writes:

What isn't there, in front of our eyes, is usually more real than what is. We can see that at every level of existence.
   Even when we're finally where we want to be - with the person we love, with the things we struggled for - our eyes are still on the horizon. [...] What's missing is more powerful than what's there in front of our eyes. We all know that. The only trouble is that the missingness is to hard to bear, so we invent things to miss in our desperation. They are only temporary substitutes. The world fills us with substitute after substitute and tries to convince us that nothing is missing. But nothing has the power to fill the hollowness we feel inside, so we have to keep replacing and modifying the things we invent as our emptiness throws its shadow over our life.
   You can see the same thing quite often with people who never knew their father. [...] And you can see it with people who love the divine, or God - who miss what doesn't even exist for anyone else. [...] People who love the divine go around with holes in their hearts, and inside the hole is the universe. [...] the more we feel that nothingness inside us, the more we feel the need to fill the void. (p. 33-35)

 Not all who have a strong influence of the Pisces archetype will be spiritual. One also needs to take into account the evolutionary stage of the soul, a topic that may warrant its own blog post. But regardless of evolution, the person will likely seek some kind of ultimate meaning and, even in a spiritual evolutionary state, will frequently try to fill the void actively, with anything they can get their hands on. And yet, writes Kingsley, when a person's yearning for the divine is great enough, "something very strange happens. When you want that and refuse to settle for anything else, it comes to you." (p. 34). Perhaps this is why Pisces can be both the restless, raging sea and the calm pond simultaneously, the churning of the ocean as well as the utterly still center of the churning. The more we seek for it, the more we lose ourselves; but when we finally stop seeking, we are found.

Pluto-Saturnuskonjunktion

Det är nu en dag sedan Pluto och Saturnus nådde den närmaste punkten i sin nuvarande konjunktion, den första sedan början av 1980-talet. Betydelsen av detta hade inte slagit mig på allvar förrän jag började läsa Cosmos and Psyche av filosofiprofessorn Richard Tarnas. Det är i denna bok som han lägger fram stark evidens för en korrelation mellan vissa aspekter mellan de yttre planeterna och signifikanta händelser och processer i mänsklighetens historia på Jorden. Tarnas är en tidigare framgångsrik författare som gjorde succé med The Passion of the Western Mind i början av 1990-talet, så hans teser är inte så lätta att ignorera som vissa materialistiska tänkare skulle önska. Den som sätter sig ner och läser Cosmos and Psyche, om så bara några enskilda kapitel, får också svårt att värja sig mot det empiriska underlaget för dessa teser.

Tarnas behandlar i boken aspekter mellan Pluto och Neptunus, Pluto och Uranus, Neptunus och Uranus, Jupiter och Uranus samt Pluto och Saturnus. De aspekter han fokuserar på är konjunktioner, oppositioner och kvadraturer. Främst intresserar han sig för konjunktioner, som kännetecknar påbörjan av en ny fas mellan planeterna, en ny utvecklingscykel, som fullbordas vid nästa konjunktion, som i sin tur innebär början på en ny cykel, och så vidare. Till exempel visar Tarnas att många vetenskapliga och filosofiska genombrott har kommit under Jupiter-Uranuskonjunktioner, såsom publikationen av Kopernikus, Newtons, Descartes, Darwins samt flera upplysningsfilosofers centrala litterära verk. Den senaste Pluto-Neptunuskonjunktionen som inträffade kring år 1880, förebådade slutet på en lång era av modern, kristen, västerländsk civilisation, en era som hade inletts under den förra Pluto-Neptunuskonjunktionen kring år 1400, i samband med renässansens genombrott. Och det var 1882 som Nietzsche i Den glada vetenskapen för första gången formulerade: Gud är död - och vi har dödat honom.

De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal  (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".

En Pluto-Saturnusfas varar i drygt 30 år. Inom ramen för denna period, med dryga 7.5 års mellanrum, sker först en konjunktion, därefter den första kvadraturen, sedan oppositionen, sedan den andra kvadraturen och slutligen en ny konjunktion som innebär slutet på den gamla fasen och början på en ny. Ett exempel på en sådan fas varade från ca 1617 till 1649, och inom ramen för denna fas utspelade sig hela det europeiska Trettioåriga kriget (1618-1648). Detta är i sig en intressant iakttagelse, som jag dock saknar möjlighet att analysera djupare, bortsett från den allmänna kännedomen att såväl krigets utbrott som den Westphaliska freden verkligen innebar grundläggande förändringar av status quo i 1600-talets Europa. Andra faser, som ägt rum sedan 1900-talets början, är desto mer intressanta och lättare att sätta sig in i. Dessa är som följer:

Augusti 1913 - juni 1916 (oktober 1914)
Juni 1946 - september 1948 (juli-augusti 1947)
December 1980 - oktober 1984 (Oktober 1982)
Januari 2018 - december 2021 (december 1919 - januari 2020)

Angivna här ovan är samtliga konjunktioner med 15 graders orb; med exakta konjunktioner (mindre än en grad) inom parentes.

Första världskrigets utbrott i juli 1914, endast några månader innan Saturnus gick in i en exakt konjunktion med Pluto, var förstås en kollaps av rådande status quo och början på vad som i efterhand framstår som 1900-talets trettioåriga krig i Europa. Tarnas visar oss vidare hur den första Pluto-Saturnus kvadraturen inom denna fas sammanföll med fascismens framväxt och Stalins uppgång mot makten ca 1921-23; oppositionen sammanföll med Den stora depressionen 1930-1933 (med Uranus i kvadratur till både Saturnus och Pluto), liksom med nazismens uppgång och Japans imperialism i Östasien; den andra kvadraturen varade mellan 1939 och 1941, med exakt aspekt mellan juni 1939 och april 1940 - Andra Världskriget bröt ut den 1:a september 1939.

Nästa konjunktion sammanföll med Kalla krigets början och etableringen av efterkrigstidens världsordning. Det var nu Järnridån lade sig över Östeuropa, CIA grundades, NATO grundades, apartheid infördes i Sydafrika och ett stort antal självständiga stater grundades, däribland Folkrepubliken Kina, Indien, Nord- och Sydkorea, Pakistan och Israel. I Sverige inleddes nu den period som brukar betecknas Rekordåren, med Tage Erlander som statsminister 1946-1969. Vad gäller oppositionen och de båda kvadraturerna under denna Pluto-Saturnusfas, så ger Tarnas ett övertydligt exempel från Mellanöstern:

[The founding of Israel] was followed in an almost clocklike fashion by the consecutive sequence of wars in the Middle East, the Suez War of 1956 (square), the Six Days' War in 1967 (opposition), the Yom Kippur War in 1973 (square), and Israel's invasion of Lebanon in 1982 (conjunction). (s. 215)

Det var också under 60-talet som världen såg en långt mer sällsynt Pluto-Uranuskonjunktion, en konfiguration som kanske kan sammanfattas i frasen "våldsamma uppror", något som givetvis satte sin prägel på perioden, och vars relativt nyfödda cykel vi lever vidare i idag.

Konjunktionen december 1980 till oktober 1984 sammanföll för Sveriges del med kollapsen av den radikala vänstern i sviterna av kärnkraftsomröstningen i mars 1980, till förmån för det individualistiska 80-talet. I Storbritannien kom Margaret Thatcher till makten 1979, och hennes allierade Reagan tillträdde 1981. Tillsammans kullkastade de det i vid mening socialdemokratiska status quo som dittills hade rått, till förmån för ett nyliberalt sådant. Tarnas påpekar att det också under början av denna Pluto-Saturnusfas skedde ett stort antal terroristattacker och lönnmord, något som skulle komma att bli kännetecknande för fasen som helhet. Den första kvadraturen (1992-1994) sammanträffade således exakt med den första bombningen av World Trade Center, Osama bin Ladens maning till jihad mot USA, samt med talibanernas maktövertagande i Afghanistan. Oppositionen (2001-2004) sammanträffade med attackerna mot World Trade Center och Pentagon, samt med USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. (Tarnas skriver: "The alignment first reached exactitude in August-September 2001", s. 216). Den senare kvadraturen, som inte täcks av boken (utgiven 2007), nådde sin kulmen kring augusti 2010, ungefär ett halvår innan utbrottet av de Arabiska upproren/Arabiska våren. Den 18 december, det traditionella startdatumet för upproren, såg en elvagradig orb från exakt kvadratur mellan Saturnus och Pluto, men Pluto befann sig här också i en tilltagande kvadratur med de konjunkta planeterna Jupiter och Uranus; en omvälvande cocktail av religiös tro (Jupiter) och frihetslängtan (Uranus) i kombination med Saturnus-Plutokvadraturens utmaning av status quo.

(För den som undrar var Sovjetunionens fall tog vägen i detta narrativ så får jag hänvisa till studier av den oerhört sällsynta Saturnus-Uranus-Neptunuskonjunktion i opposition till Jupiter som inträffade från sommaren 1989 till sommaren 1990.)

Till sist - vi har nu gått in i en ny Pluto-Saturnusfas, där ett nytt status quo torde vara i sin linda. Vi har de senaste månaderna sett åtskilliga exempel på uppror och repression runtom i världen, och efter att konjunktionen nådde sin exakthet så har vi även sett en oroväckande kedja av händelser som lett till fara för krig mellan USA och Iran, och i förlängningen bägge sidors allierade. Även om det är för tidig att säga vad denna nya Pluto-Saturnusfas kommer att föra med sig, så går det ändå att göra några mer eller mindre vågade gissningar:

- USA:s äventyr i Mellanöstern är över. Irak har krävt tillbakadragande av amerikanska trupper ur Irak (vilket innebär att USA kommer få svårt att ha någon närvaro även i Syrien). USA har hittills försökt spjärna emot och komma med hotelser, men kommer inte i längden att kunna tvinga sig på Irak mot dess regerings vilja. På kort sikt är det inte otänkbart att Trump gör något mer dumt i stil med dödandet av Soleimani, men det kommer i så fall bara göra motståndet mot USA i regionen ännu starkare. USA kommer dra sig tillbaka, och världen kommer fortsätta gå i alltmer multipolär riktning med Kina och Ryssland som främsta motvikt till USA.
- Indien har i samband med denna konjunktion infört en ny medborgarskapslag som gör det svårare för muslimer att söka asyl i landet. Enligt vissa rapporter har uppemot 2 miljoner människor i nordöst blivit statslösa till följd av lagen. Indiens Högsta Domstol har också i november gett klartecken för (åter)uppförandet av ett Rama-tempel, på platsen för den demolerade Babri Masjid. Detta är en oerhört symboliskt laddad fråga som väntat i decennier på en lösning. Indien kommer troligen att bli mindre sekulärt och mer "hinduistiskt". Rätten till medborgarskap kommer att reserveras för färre människor, här likväl som i andra länder. Vad som ska hända med den "oönskade" delen av befolkningen är ingen trevlig fråga att ställa sig. För bara några dagar sedan genomfördes dock vad som kan ha varit den största strejken i världshistorien i Indien i protest mot regeringen och det ekonomiska läget, något som gick tyst förbi media i uppståndelsen kring Iran. "Ställningskrig" verkar vara en bra beskrivning av situationen, liksom i början av många andra Pluto-Saturnusfaser i historien, och utgången är kanske inte helt avgjord. 
- Vad gäller Kinas utveckling så har vi sett omfattande protester i Hong Kong och nu alldeles nyligen i Taiwan en starkt symbolladdad valseger för fastlandskritiska Tsai Ing-wen. Repressionen mot och tvångsinterneringen av uighurer har accelererat såhär långt under konjunktionen och kan förväntas fortsätta. Om Tarnas har rätt i sin beskrivning av denna planetfas som "conservative empowerment" så kommer troligtvis även Hong Kong att kuvas under dess inflytande. Är det möjligt att Taiwan på något sätt kommer dras in i detta?
- Storbritannien kommer på sitt eget vis göra om status quo genom att slutligen genomföra Brexit - varpå Skottland eventuellt lämnar Storbritannien.
- Sverigedemokraterna har till sist under denna konjunktion blivit Sveriges största parti - ett klockrent, om än så länge symboliskt, exempel på "conservative empowerment". Kommer SD att befästa denna position? Oavsett svaret så verkar det som att en stark våg av konservatism nu biter sig fast i landet bland svenska väljare, vilket kommer att påverka politiken framöver oavsett vem som sitter vid makten.

Konjunktionen avtar i december 2021 - först då, när dammet har lagt sig, kanske vi kan börja ana vad som har hänt.

The Minimal Argument Against Animal Slaughter

The allowance of animal slaughter and meat-eating under circumstances where consumption of meat is not necessary for human health is a difficult moral question - at least, so I think. Some are dead-sure that it is always immoral, others see no problem with it so long as the slaughtering process is relatively painless; I believe I can empathize with both positions, but I find neither of them satisfactory. What I want to do here is to develop what I call a minimal argument against animal slaughter, which puts into question many, if not most, instances of slaughter of sentient, social animals such as cows, pigs and dogs.

First, to understand the background of the argument, watch this video showing a calf begging (as far as it seems) not to be killed. It is not pretty to watch, and if you are a sensitive soul you may want to skip the last five seconds when the bolt pistol actually goes off. After having watched such an instance of (the initiation of) slaughter, many will now intuit (myself included) that there is something wrong about this. Arguably, if the calf had been completely oblivious about what was going on before the pistol went off, the argument against slaughter would have been weaker; when, instead, the calf understands something of what is going on - difficult to say how much - the killing of the calf becomes more difficult to stomach. Finally, the calf expresses its opposition to the whole situation and seemingly tries to communicate this to the butcher.

We cannot read the mind of the calf, but it seems fair to say that the calf in the video may be begging for his life. I would even say that it seems probable. And if the calf is begging for his life, is it then justified to kill him? My answer is no, and my argument goes as follows:

P1. It is prima facie wrong to kill a creature who is begging not to be killed.
P2. If it is prima facie wrong to kill a creature who is begging not to be killed, then it is prima facie wrong to kill a creature who is probably begging not to be killed.
C. It is prima facie wrong to kill a creature who is probably begging not to be killed.

(Prima facie means "at first appearance", thus excluding scenarios where the animal must be killed to feed starving humans or the like.)

This could mean that eating meat from such animals capable of begging not to be killed is also prima facie wrong, unless you can ascertain that the individual animal whose meat you are consuming did in fact "go down peacefully" without a struggle. Or maybe it isn't; the act of slaughtering is surely different from the act of consuming the meat. 

But suppose that it isn't. Meat-eating has been a part of human culture for as long as anything - who are we to suddenly declare it haram? Rather, we are reminded of a story about the rabbi Yehuda HaNasi, which goes as follows:

The Talmud tells a story of Rabbi Yehudah HaNasi. Once a calf en route to slaughter passed before him. It broke away, and hid its head under Rabbi’s skirt, and lowed pitifully, as though pleading, “save me.” “Go,” said Rabbi HaNasi. “What can I do for you? For this you were created.” At that, it was declared in heaven, “Since he showed no pity upon this calf, let us bring suffering upon him.” Rabbi was afflicted with a stone in the urinary tract and thrush for thirteen years. One day, his maidservant was sweeping the house. Seeing some weasel pups lying there, she was about to sweep them away. Rabbi said to her, “Let them be, as it is written: ‘God’s compassion is over all God’s creatures” (Psalms 145:9). At that moment, it was said in heaven, “Since he is now compassionate, let us be compassionate to him.” And he was cured. 

(A classic, but at this time quoted from here)

What is the morale of this story? It does not seem to be that animal slaughter is wrong in itself, for the rabbi in question, the famous redactor of the Mishnah, was obviously a close follower of Judaic law and this law does not prescribe vegetarianism. Now I'm hardly a rabbi myself, but perhaps the distinction being made here is that between correctly adhering to the law and being compassionate, compassion not being subject to any law?

For a more informed interpretation, this article seems like a good place to start.

Protecting Life, Left and Right

A brief reflection on political attitudes towards the protection of life.

I used to think that well, at least in India the right cares about animal welfare, unlike in the West where it is mostly an issue for parts of the radical left. In fact, there have been many cases in recent years where Hindu nationalists have killed or abused Muslims for eating beef. A curious alliance between Western animal rights activists and fanatical believers in Hindutva, eh? Then it struck me that it does seem to be a case of two different phenomena, after all. The right-wing Hindu nationalists beating up beef-eaters are not be likened to militant vegans in the west, but to fundamentalist Christians attacking abortion clinics.

The thing is, Hindu nationalists who want to protect cows at all cost do this because the cow is understood as innocent. The leftist vegan militants freeing animals from factory farms do so because the animals are construed as oppressed. Likewise, right-wing Christians opposing abortion do so because the baby, even as a mere embryo, is considered innocent, while the pro-choicers feel that if women do not have the right to abortion then they are oppressed. The slogan of the right remains, as always, that it is wrong to take an innocent life; the left responds that it is wrong to oppress others, innocent or not. In a spiritual sense, perhaps the right can be said to be more sattvic, always on the lookout for purity, while the left is more tamasic - materialistic in the true sense of the word. In following the philosophy of Tamas, "innocence" is not even an intelligible word or concept.

Now the question becomes, what is it that turns a sentient being into a “possessor of innocence”? Why would it be unintelligible for the Christian and Himdu right-wing militants to understand each other? Why would the statement “Don’t kill the cow, it is innocent!” most likely be unintelligible to the Christian? Perhaps because humans alone can possess the quality of innocence - but then, why is that? Food for thought.

Den maskulina solen och dess undertryckande

Inom astrologin räknas solen som den planet (bokstavligen "vandrare") som ger lyskraft och kreativitet, men som också kan skänka andra lyskraft. Solen räknas också till den manliga principen, Yang, och till Lejonets tecken som representerar självuttryck. Jag tror att vissa fenomen, såsom att män ger kvinnor komplimanger för deras utseende, eller vissa fall av "mansplaining", är exempel på hur män genom denna princip vill dela med sig av sin lyskraft till kvinnor i deras omgivning. Om Mars och Venus representerar en av de mest grundläggande dynamikerna mellan könen, så är det solen i relation till månen som är den andra. Månen får sin strålglans endast genom solens ljus och är på så vis beroende av den.

Idag är detta grundläggande samspel mellan Sol och Måne ifrågasatt, inte minst genom olika former av feministisk medvetenhet, och kanske inte på helt lösa grunder. Genom att sprida sin lyskraft omkring sig så tar solen och dominerar sin omgivning, de andra som han väljer att "lysa upp" hamnar inom hans gravitationsfält och börjar kretsa kring honom. Detta kan vara minst lika uppfyllande och tillfredsställande för solen själv som för de andra himlakroppar som blir upplysta. Och det finns nog många exempel på män som missbrukat detta, vars hjälp och stöd och ledarskap mest tjänat till att bekräfta dem själva och reducera andra (både kvinnor och män) till satelliter. Detta behöver inte vara något problem om "satelliterna" trivs med en sådan position, men i dagens individualistiska samhälle så skapar det problem. Icke desto mindre borde det finnas utrymme för den här typen av samspel än idag; det är, om inte annat, livsbejakande! Så fram för fler män som med självklarhet och självförtroende möter sin omvärld och närmast naivt lyser upp sina medmänniskor utan att kännas vid vare sig skuld eller feministiska problematiseringar av sitt beteende - fram för fler karlar som Guido i Livet är underbart!

The Sephirot and the Thoth Tarot: Part 2

I might as well finish the analysis of the 9's and 10's of the Thoth Tarot in relation to history. We have already looked at fire and air; now for the feminine elements, water and earth.



9 of Cups is called Happiness. And was not collective happiness a driving motive behind much of modernist thought and action? "With an iron fist we drive humanity towards happiness", stated a slogan in a Soviet concentration camp (though I cannot find a flawless source for it at the moment), but there were also healthier examples of this drive in the ranks of socialism, nationalism and liberalism. Eventually, happiness leads to Satiety, the 10 of Cups, representing the postmodern state of cheap comfort and desire gratification at your service. Here, appetite has truly been satiated, and there is nothing left to do but to surf the wave until something more interesting comes up: a new water impulse, an Ace of Cups.

9 of Pentacles is called Gain. This is an image of productive collaboration for mutual profit, the release of "productive forces" if you will, a powerful and dare I say positive card, labor exploitation notwithstanding. Western countries are surely past this stage economically, while arguably some non-Western countries are not. It evolves into the 10 of Pentacles, Riches - the result of Gain, no longer productive but simply content to behold itself in all its splendour. Crowley adds that this card, as the last number of the last element, represents to totality of all that has been created before. Of all the 10's this is doubtlessly the most magnificent one, as are the riches of the world today, and one will be somewhat saddened to eventually see it go.

I have been reflecting on the possibility of extending this analysis even farther back in time: the 8's, 7's, 6's and so on, though this seems like a more difficult task. It need not even be the case that the Tarot captures historical evolution for the lower numbers; for now, I am content to state that is does so in an illuminating way for the eras of modernism and postmodernism at the very least.