Klassikerna

Jag vill läsa klassikerna. Jag vill bilda mig själv. Jag vill återknyta till det förflutnas tankar, idéer och traditioner. Jag vill förstå vad som har tänkts och sagts tidigare så att jag kan ha detta som utgångspunkt för egna grubblerier av filosofisk, religiös, moralisk, andlig natur. Jag vill ta del av de svunna mästarna så att jag kan stå på deras axlar i förhoppning om att kunna se ännu längre än vad de gjorde. Jag vill inte uppfinna hjulet på nytt om en viss tankegång redan visar sig ha funnits och spunnits vidare på sedan många hundra år. Jag vill inte vara en ensam röst som ropar i öknen. Jag vill ingå i ett större intellektuellt sammanhang, en andlig tradition, jag vill förhålla mig till det som även andra i samma tradition har förhållit sig till.

Det finns bara ett problem - nej, två. Det första är att det inte finns någon stor, sammanhängande tradition som jag på ett självklart sätt känner att jag ingår i. Möjligen med undantag av vissa moderna astrologiska tänkare som både knyter an till det förflutna och tar sig an framtiden. Det andra problemet är egentligen mer grundläggande, och kanske en förklaring till det första: Jag förstår inte vad gamla tiders filosofer och teologer har för relevans för vår samtid. Vår värld är så förändrad. Jag känner inte längre igen mig i de världar som beskrivs av gammalt. Allt passerar förbi som en avlägsen kuliss, svårbegriplig, som en skugga av forntiden som inte når hela vägen fram till oss själva. Inte ens Dostojevskij känner jag mig längre förbunden med - hans böcker tilltalade mig starkt när jag var yngre, men när jag i ett senare skede skulle läsa om vissa av dem så förstod jag inte. Jag förmådde inte tränga in i materialet. Kanske är det själva strukturen på min hjärna som har förändrats av åratals flackande scrollande framför datorskärm och mobilskärm. 

Till sist undrar jag också vad det är för ett liv, där man omger sig av fler och fler klassiker, vare sig det är böcker, filmer, musik, eller något annat. Ett enormt bildningsmaterial som man ska ta sig an för att känna att man själv kan plocka upp bollen och sparka den vidare. En enorm börda i det outtalade antagandet att allt av vikt redan har sagts, de gamla mästarna är nu allt vi har att förhålla oss till, storhetstiden är förbi och vi förmår inte frambringa någon ny, ren impuls som på eget bevåg kan skapa värde. Är det inte ett kungstecken på dekadens, förvittring, entropi? Vi vandrar i salar bland döda mästare och ser längtansfullt bakåt samtidigt som skuggorna reser sig över vår samtid. Men vad har de att tillföra oss? Vad kan vi lära oss av dem i en tid som vår? Tiden går bara framåt - vad ska vi efterlämna till våra barn?

Pluto-Saturn-Jupiter Triple Conjunction

 Scouring the web, I found a few references to the latest Pluto-Saturn-Jupiter conjunction in Capricorn (before the one in 2020) - around 1894 BCE, it turns out. Babylon was founded around this time, and  Hammurabi's Code of Laws were established less than a century afterwards. I don't know how significant this is (some redditer thought it was very telling) - I for one do not know enough about that time period to draw any conclusions. But what interests me is the fact that, while there has been a lot of buzz about the conjunctions between Saturn-Pluto and Saturn-Jupiter, the fact of this triple-conjunction between all three seems to merit at least as much attention if not more. There appear to have been no such triple-conjunctions at least for the last 500 years, even if we count with an orb of 10 degrees. Could the one in 1894 BCE in fact have been the last one (I couldn't be bothered to check all four millenia)? Whether it is 1000 years or nearly 4000 years since the last one, it should surely count as significant: one might say that we are entering into a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle with Capricorn as its seal.

Capricorn and its ruler Saturn have never been very popular; in the Middle Ages, they were associated with malefic influences, with materialism and with Satan. Today, it is "The Patriarchy" (insert your own definition here) and all kinds of oppression. But on the flip side of the Capricornian archetype, we find entirely different qualities:

• Taking responsibility for your own actions rather than looking for scapegoats
• Maturity, as opposed to whining about all the wrongs that have been committed against you
• Integrity and accountability; becoming whole (integral) through the acceptance of and identification with external roles (gender roles, professional roles etc.)
• Justice and fairness, as opposed to corruption and nepotism
• Structure and order, as opposed to lawlessness and chaos

And yes, we also find in this archetype the "good patriarch", true phallic leadership that is guided by practical vision. Now here is my question:

If a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle has just begun, that must mean that another one has ended. And in a sense it does seem that, before the conjunction, the old guard of the old patriarchy reared its ugly head one final time before subsiding into the ocean. But what about the "new patriarchy" (or whatever you want to call it) that is symbolized by the new phase between these planets? What will it bring? 

Pluto-Saturnuskonjunktion: ett år senare

För ungefär ett år sen publicerade jag ett inlägg där jag spekulerade friskt om vad som skulle kunna hända under den tilltagande Pluto-Saturnuskonjunktionen. Men eftersom det är så vanskligt att spekulera och spana om framtiden så tänkte jag, såhär ett år senare, göra precis sasmma sak igen. Dock kommer jag till stor del nöja mig med att summera vad som hittills har hänt i världen under det gångna året som kan beskrivas som "transformation av status quo" eller "ställningskrig", de två återkommande temana på Pluto-Saturnuskonjunktioner som vi har sett sedan tidigare, eller som på andra sätt passar in på Stenbockens tema (där den stora konjunktionen, inklusive en mängd andra himlakroppar, ägde rum).

Jag kommer också att koppla vissa av dessa förändringar till Vattumannen, som är det direkt efterföljande tecknet dit Jupiter och Saturnus redan har tagit sig.

Transformationer av "världssystemet"

Covid-19 har påskyndat techbolagens maktövertagande på den globala scenen. Nedstängningar och kontraktion (Stenbocken) har följts av mer distansarbete och mer handel över nätet (Vattumannen). Om Plutos ingress i Stenbocken 2008 gav de första signalerna om denna maktförskjutning så börjar den nu nå sin fulländning. Att en handfull globala techbolag skulle komma att dominera ekonomin så fullständigt var inte alls uppenbart för bara 15 år sedan.

Mer och mer distansarbete leder till att megastäderna tunnas ut. När köpstarka yrkesgrupper inom digitala branscher flyttar från storstan så försvinner också ett antal servicejobb i samma veva. Och nästa frågetecken är de offentliga skolorna - när undervisning kan ske på distans, i hur stor utsträckning kommer detta tillämpas även på barn? Slutligen har också resandet avstannat, och även om det säkert delvis återhämtar sig efter pandemin så kan det bara ske delvis på grund av det minskade antalet jobbresor.

Kort sagt: den gångna tidens massiva strukturer och institutioner, såsom megastäder, massutbildning och kollektivtrafik (dit även flyg räknas) kommer alla att få stryka på foten. Men nu går jag händelserna i förväg, för denna långsiktiga effekt kopplas snarare till Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Vattumannen än till Pluto-Saturnus.

USA

2020 kan ses som året då USA gick sönder, med BLM-rörelsen som utlösande faktor. Det finns nu noll tilltro mellan de politiska lägren i landet och det finns en oroväckande stor risk för fragmentisering och enklavisering av landet som helhet (alienering, dissociation etc. - den negativa sidan av Vattumannen). Misstron mot institutioner (Högsta domstolen, valsystemet, med mera) är stor både till höger och vänster, och man kan fråga sig om själva idén om USA, med dess grundlagsfäder och ärevördiga konstituion, är hotad.   

Man kan också fråga sig vad som kommer hända med den politiska utvecklingen i USA efter stormningen av Kapitolium av Trump-anhängare. Biden har redan benämnt mobben som "inhemska terrorister" och det reses krav på Trumps omedelbara avgång. Frågan är inte så mycket vad som händer med Trump och hans fotsoldater, utan med det republikanska partiet. Kommer det att kunna gå vidare utan Trump? Eller kommer det i praktiken att kollapsa så till den grad att tvåpartisystemet i USA går till sin grav? Det vore i så fall en transformation av status quo som heter duga.

Sverige

I Sverige verkar misslyckandet med att stoppa spridningen av Covid-19 ha gett den svenska konsensuskulturen en törn. Den inledande uppslutningen bakom Tegnell och regeringen har av olika anledningar kommit av sig. Misstron mot Tegnell (som bevisligen haft fel om mycket) får återverkningar på hela den svenska tilltron till myndigheter och experter. Att diverse ministrar sedan inte följer de egna restriktionerna spär på effekten ytterligare.

Oavsett vad som blir av detta så är det tydligt att politiken har bytt fot även i Sverige. Frågor om ansvar (Stenbocken) kommer troligen att bli alltmer tongivande, vilket kommer leda till hårdare regleringar av olika slag, mindre "lössläppthet" i kulturen, färre rekommendationer och fler lagar. 

Världsledare som drar sig tillbaka

Världen har under Pluto i Stenbockens tid kommit att domineras politiskt av allt fler långvariga "starke män" och åldriga patriarker (Stenbocken som arketyp både för äldre män, ministrar och för hög ålder i allmänhet) på ett tankeväckande sätt. Några exempel:

Vladimir Putin har varit antingen president eller premiärminister för Ryssland sedan 2000.

Angela Merkel ("Europas mamma") har styrt Tyskland sedan 2005.

Benjamin Netanyahu blev premiärminister för Israel 2009.

Xi Jinping ersatte doldisen Hu Jintao som Kinas högsta ledare 2012. 

Shinzo Abe tjänade som premimärminister för Japan 2012-2020. Med sina åtta år vid makten är han faktiskt den japanska premiärminister som har suttit längst vid sin post. Tidigare japanska ledare har i allmänhet varit väldigt okända i världen i stort.

Narendra Modi blev premimärminister i Indien 2014.

Rodrigo Duterte blev president i Filippinerna 2016, och förstås Trump i USA (med tillträde 2017).

Macron blev fransk president 2017.

Jair Bolsonaro blev Brasiliens president 2019.

För de senare ledarna är det också intressant att notera att Uranus var i Väduren mellan 2010 och 2018, vilket torde kunna förknippas med en stark, självsvåldig och oförutsägbar ledarstil som "går mot strömmen".  

I det senaste amerikanska presidentvalet var 74-årige Donald Trump en av de yngre kandidaterna. 78-årige Biden och 79-årige Sanders var två av utmanarna. Är det inte intressant att världen, som hade blivit så modern och ungdomlig, plötsligt kan komma att kretsa så mycket kring dessa äldre herrar?

Vi vet nu att Abe har avgått, Merkel kommer att avgå under 2021, och ifall ryktet om Putins snara avgång stämmer eller inte lär väl visa sig (det har hittills dementerats av Kreml). Merkel-eran i Europa är i alla fall över, och en försiktig förutsägelse (med naturens hjälp) är att bordet kommer vara rensat från åldringar när Pluto slutligen lämnar Stenbocken 2024.

Övriga världen

Några ytterligare pusselbitar som passar in på temana "ställningskrig" och "förändring av status quo" är:

1. Israel normaliserar relationer med arabländer, i vad som beskrivs som det största geopolitiska skiftet i landets relation med sina grannländer sedan åtminstone 1990.

https://foreignpolicy.com/2020/12/21/arab-ties-israel-diplomacy-normalization-middle-east/

2. President Modi lägger en grundsten för det kommande Rama-templet i Ayodhya. För den som känner historien kring Ayodhya så är detta en oerhört stark symbolisk handling som hindunationalister har väntat på i årtionden, som kan sägas markera slutet på sekularism som bärande ideologi i Indien.

https://www.theguardian.com/world/2020/aug/05/ayodhya-narendra-modi-temple-foundation-stone-ceremony

3. Hagia Sofia återkonverteras till moské

En väldigt bokstavlig förändring av status quo som, i likhet med Modis handling i Indien, markerar Turkiets identitet som ett muslimskt land.

4. Kina inför en ny säkerhetslag som i praktiken avslutar "One country, two systems"-experimentet i Hong Kong. Hong Kong-bor svarar med att söka asyl i västländer.

https://www.ft.com/content/5d3d7d2e-bba8-11ea-a05d-efc604854c3f

5. Ryssland ändrar sin konstitution.

6. Chile röstar fram en ny grundlag efter en period av stora demonstrationer, kravaller och allmän förödelse (ställningskrig igen).

7. I Ungern får Viktor Orban makten att styra genom dekret.

8. Storbritannnien lämnar EU.

Säkerhetspolitik

Slutligen verkar det som att ett kallt krig är i vardande mellan Kina och USA. Detta är å ena sidan inget nytt (spänningarna ökade starkt mellan USA och Ryssland efter Ukraina-krisen 2014), men det riskerar att ta större proportioner. Den tillträdande amerikanska presidenten måste ta ställning för Hong Kong och för Xinjiang mot kinesiska övergrepp. Storbritanniens lojalitet mot Hong Kong-aktivisterna tyder på att man kan få hela anglosfären med sig. Kina å sin sida kommer inte tolerera några utländska ingrepp i varken Hong Kong eller Taiwan, som man anser sig ha rätt att återföra till Kina.

Indien och Kina har också haft sin första dödliga konflikt sedan 1975:

https://en.wikipedia.org/wiki/2020_China%E2%80%93India_skirmishes 

Men eftersom varken USA, Kina eller Indien är suget på ett kärnvapenkrig så kommer krigföringen troligen (förhoppningsvis) att fortsätta föras främst i cyberspace, med bannlysning av appar och företag som uppfattas som fientliga agenter som främsta medel. Ställningskrig!

Avslutningsvis...

Som redan berörts framträder också stora sprickor inom länder. Trump må vara besegrad men "trumpismen" är nog här för att stanna. Bland dessa högeridentitärer finns en del extremt bakåtsträvande element som torde försvagas i styrka med tiden (bland annat delar av den evangelikala rörelsen), men där finns också en uppsjö av nya kulturella impulser som inte låter sig kuvas lika enkelt. Kulturkriget är nog, på gott eller ont, här för att stanna. 

  

Nio och Tio i Svärd

I Aleister Crowleys tarotkortlek så är temat på niorna självmedvetande. På så vis speglar de modernismens tidevarv i mänsklighetens historia.

Nio i Svärd visar ett intellekt som är uppfyllt av sig självt och berusat av sin egen förmåga. Tanken härskar enväldigt, och det som bedöms felaktigt ska sållas ut och förgöras. Detta temperament var förhärskande i delar av världen under det gångna århundradet, med oöverskådliga konsekvenser.

Tiorna i Crowleys tarotlek har temat fullbordan, slutpunkt, slutet som leder till en ny början. Modernismen är över och vi lever nu i vad som skulle kunna tänkas vara en slutgiltig tidsålder - vi har kommit så långt det överhuvudtaget är möjligt, enda vägen framåt nu är en fortsättning på mer av samma, eller en kollaps som är så fullständig att det i någon bemärkelse blir möjligt att börja om från början.

Tio i Svärd visar ett intellekt som till slut angriper sig självt. Förnuftskritik vänds mot förnuftet självt, och resultatet blir intellektuellt sönderfall på gränsen till vansinne. Hur länge kan en sådan regim råda innan den måste ge vika för något annat - en helt och hållet ny, ren impuls, ett Ess i Svärd?

https://book-of-thoth.net/Nine-of-Swords-Cruelty
https://book-of-thoth.net/Ten-of-Swords-Ruin

https://book-of-thoth.net/Ace-of-Swords

De tre kvaliteterna

Med tanke på vissa tendenser som kommer igen och igen i historien, och nu senast i samband med BLM-rörelsen, så vill jag påminna mig själv om den indiska ontologiska uppdelningen mellan sattva, rajas och tamas. Dessa tre kvaliteter som sägs prägla allt som existerar, kan uppfattas på olika sätt, och jag har genom åren bildat mig min egen uppfattning, som kanske inte är helt i linje med andra minst lika initierade uppfattningar, men som jag tror i alla fall har ett visst värde och kan väcka till eftertanke.

Detta är de tre kvaliteterna enligt mig:

Sattva - renhet, upphöjdhet, salighet, sällhet, oskuldsfullhet, godhet. Denna upphöjda kvalitet präglar allting som är ljust och lätt, fysiskt såväl som mentalt. Dess färg är vit, dess riktning är uppåt. Det är denna kvalitet som i allmänhet eftersträvas och förknippas med det högsta goda inom diverse mänskliga religioner. Men sattva kan också vara kraftlös, inbilsk, naiv och skenhelig. I synnerhet kraftlösheten återkommer vi till senare.

Rajas - passion, aktivitet, energi, expansion, begär, ilska. Detta är den kvalitet som utmärker människan, liksom sattva utmärker gudarna. Dess färg är röd, dess riktning är utåt. Utan ett visst mått av rajas skulle ingenting hända i världen, ingen utveckling skulle ske, ingen skulle få någonting gjort. Så beskrivs gudarna i hinduisk mytologi också som relativt passiva; de agerar bara när det är fara och färde på jorden. Brahma, skaparguden, förknippas visserligen med rajas - det är han som sätter kosmos i rörelse - men efter att han har gjort sin insats så kliver han åt sidan, och han tillbes nästan aldrig i Indien. Aktivitet och förändring är människornas domän, och när gudarna vill få något gjort så inkarnerar de inte sällan som just människor.

Tamas - illusionslöshet, cynism, tröghet, tyngd, mörker. Utan denna kvalitet skulle det inte finnas någon motvikt till sattvas upphöjdhet och rajas expansion. Tamas rör sig nedåt, inåt, och dess färg är svart. Djuren förknippas med tamas - de är tröga och dumma - men även anti-gudarna ("asurerna" på ren svenska) förknippas med tamas, inte kroppsligt men intellektuellt. Detta innebär att även om de är gudalika i vissa avseenden så är deras intellekt präglat av kontraktion, mörker, avund och missunnsamhet. Antigudarna, som avundas gudarna deras prakt och makt, utmanar dem ständigt och försöker ta över. De hatar gudarna för deras renhet och rättfärdighet, de vill förstöra den, de vill göra uppror, revolution. De vill, på tamasiskt vis, dra ner det upphöjda i sin egen gyttja. Det är därför begreppet tamas också påminner om det nietzscheanska ressentimentet. Den som har ett tamasiskt intellekt är den som hatar - i bästa fall - gammalmodighet, naivitet och världsfrånvända ideal, och i värsta fall även oskuldsfulla barn och välartade vuxna. Det är den tamasiska aktivisten som försöker trycka till någon välmenande, ljushyad, medelålders herre med ord i stilen: "Håll käften. Lyssna. Du förstår inte hur det är för oss. Läs på om vårt folks historia så kanske du förstår en gnutta av vad vi har gått igenom. Och sudda ut det där flinet ur ansiktet, sluta vara så jävla självbelåten. Kom ner på jorden, sen snackar vi."

Denna attityd kommer sig av att den tamasiske aktivisten lever i en mycket mer kompakt verklighet än den luftiga, sattviska herren. I den mer kompakta verkligheten så gäller det att sätta hårt mot hårt, att möta orättfärdighet med vedergällning och hat. Detta leder oss in på den sista guden i den hinduiska trimurtin, nämligen Shiva.

Liksom Vishnu förknippas med sattva och Brahma med rajas, så är Shiva "herren av tamas". Alla gudarna är i grunden sattviska, men brahma är även rajasisk, och Shiva har en stor dos tamas. Det är Shiva som ansvarar för världens förstörelse och transformation, men det är även han som tar kampen mot ondskan. Och för att bekämpa ondskan, i form av de tamasiska anti-gudarna, så behöver han själv begagna sig av tamas. Det är precis tvärtom som i Sagan om Ringen: du kan begagna dig av mörkrets krafter, du rentav måste göra det, för att bekämpa den. Varför? Därför att Vishnu, i all sin sattviska upphöjdhet, inte förmår engagera sig i den mer kompakta verkligheten och konfrontera dess mörkaste mörker. Sattva är rent, men det är också skört. En vit skjorta duger ingenting till när du ska bekämpa avgrundmonstrena i dyn. Den som ska förgöra ondskan måste vara beredd att få lite lort på fingrarna, han måste möta demonerna på deras egna villkor. Och det är just detta Shiva gör, när han låter sin hustru Kali dricka sig berusad på demonernas blod för att slå dem. Om hon i denna process tappar kontrollen, vilket händer ideligen, så hittar han olika sätt att tämja henne igen, som när han förvandlar sig till ett spädbarn som suger giftet ur hennes bröst - som herre av tamas kan han också själv hantera gifternas skadliga verkningar, och omvandla den kompakta substansen till sattvisk nektar.

Således, när olika former av rashat, klasshat och könshat blossar upp från vänster, så kan det förstås - åtminstone i vissa fall - som ett försök av dessa aktivister att bekämpa mörker med mörker. Ondskan kan bara förgöras genom förgörelse, lyder logiken, inte av fromma förhoppningar om att allt ska bli bra, bara folk är trevliga mot varandra. Faran är dock att dessa mänskliga själar, som inte har särskilt många likheter med Shiva, blir berusade av sin egen glöd och förlorar kontrollen. Tamas får aldrig ta över handen, den ska enbart vara en tjänare till sattva.

Men allt detta är relativt. På ett högre ontologiskt plan så överskrids alla de tre kvaliteterna, för att förenas i tvåfalden mellan Purusha och Prakriti, som även den slutligen upplöses i yttersta Enhet.

COVID-19 och Stenbocken

Det är nu drygt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg om Pluto-Saturnuskonjunktionen tillsammans med vad som kanske var onödiga spekulationer i vad denna konjunktion skulle komma att innebära. Föga visste jag då att de kommande veckorna skulle komma att handla om en enda sak, utbrottet av Covid-19. Det är också just det som är det vanskliga med förutsägelser: en astrolog kanske kan förutsäga att en Pluto-Saturnuskonjunktion kommer föra med sig någon form av regimskifte, men vad detta skifte kommer att bestå i går inte att sia om såvida man inte besitter sant profetiska förmågor. Låt oss ändå backa bandet för att se om det jag skrev då rent generellt håller måttet:

De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal  (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".

Kanske säger man helt enkelt "förstärkande" på svenska? Nåväl, det får väl i alla fall sägas att Tarnas, beskriver det globala samhällets reaktion på corona-pandemin ganska väl, åtminstone med tanke på att hans bok är utgiven 2007. Det som dock behöver läggas till är kontexten, som vi kan få genom att titta på vilket tecken dessa planeter befinner sig i. Jag har nu inte lusläst Cosmos and Psyche, men det verkar inte som att Tarnas behandlar frågan om teckenplacering alls, vilket inte är någon svaghet för boken men väl ett utrymme för oss andra att fylla på.

Den här gången handlar det inte om spekulationer, utan mer om att helt enkelt läsa facit, eftersom vi redan befinner oss mitt i stormens (pandemins) öga. Och jag gör inte heller några anspråk på originalitet. Horoskopet för dagens datum, den 15:e mars, ser ut såhär:

Pluto och Saturnus befinner sig i Stenbocken (Saturnus är på väg in i Vattumannen, men kommer snart att vända och de två kommer vara mer exakt konjunkta igen i september och oktober). De får sällskap av Jupiter och Mars, som alla bildar konjunktion med varandra. Att tre av de långsammare planeterna - Pluto, Saturnus och Jupiter - är konjunkta samtidigt är mycket ovanligt och ger extra vikt åt det hela. Mars ovanpå detta gör det knappast mindre betydelsefullt.

Vad står Stenbocken för? Precis de egenskaper som har aktualiserats på grund av pandemin: restriktioner, begränsningar, struktur, ansvar, disciplin, och överhuvudtaget behovet av att skapa ordning, tydlighet och form i omvärlden. Det är Stenbockens princip som verkar i trädets bark, musslans skal och nationalstatens yttre gränser, och som gör det möjligt att skilja det ena från det andra. Det är också denna princip som är aktiv i påbud om karantän, arbetet för att sålla de friska från de sjuka, regler för uppförande och social interaktion (idag skakar vi inte hand!) samt stängning av skolor och arbetsplatser, inklusive undertecknads.

Tarnas diskuterar inte Jupiters konjunktioner med Saturnus eller Pluto, men det är i alla fall intressant att notera att Jupiter kopplas ihop med övertygelse, tro och helhetssyn - kommer denna episod i vår historia att förändra människors grundläggande perspektiv på samhällsstrukturen (Stenbocken)?

En sak kan vara viktig att poängtera: jag vill inte ge sken av att planeternas banor över himlen har en deterministisk inverkan på våra liv. För det första tror jag inte att planeterna "påverkar" händelser på jorden - vad vi skulle kunna kalla för den ockulta förklaringsmodellen av astrologi. Jag är snarare anhängare av den enkla principen "Såsom ovan, så ock nedan" - vad som sker på himlen speglar och speglas i vad som utspelar sig på Jorden. Detta är en esoterisk förklaringsmodell, men den är inte ockult, eftersom den söker förankra astrologin i en högre lag istället för att förkasta densamma. För det andra: vad planeterna speglar är inte "vad människor kommer att göra", utan snarare vilka utmaningar människorna ställs inför. Om en sällsynt konjunktion i Stenbockens tecken ställer den samlade mänskligheten inför utmaningar som rör ansvar, planering och begränsningar av olika slag (som förstås också måste sättas i kontext i olika individuella födelsehoroskop), så finns det fortfarande ett utrymme för val hos varje människa. Stenbockens kvaliteter kan gå till underdrift eller överdrift, och överhuvudtaget yttra sig på en mängd olika sätt. Men att de allra flesta människor just nu tvingas förhålla sig till Stenbockens arketyp på ett eller annat sätt, torde det inte råda något tvivel om.

Pisces And The Void

Why is the archetype of Pisces connected both with spirituality and with substance abuse, gluttony, overindulgence? In his book In the Dark Places of Wisdom, Peter Kingsley writes:

What isn't there, in front of our eyes, is usually more real than what is. We can see that at every level of existence.
   Even when we're finally where we want to be - with the person we love, with the things we struggled for - our eyes are still on the horizon. [...] What's missing is more powerful than what's there in front of our eyes. We all know that. The only trouble is that the missingness is to hard to bear, so we invent things to miss in our desperation. They are only temporary substitutes. The world fills us with substitute after substitute and tries to convince us that nothing is missing. But nothing has the power to fill the hollowness we feel inside, so we have to keep replacing and modifying the things we invent as our emptiness throws its shadow over our life.
   You can see the same thing quite often with people who never knew their father. [...] And you can see it with people who love the divine, or God - who miss what doesn't even exist for anyone else. [...] People who love the divine go around with holes in their hearts, and inside the hole is the universe. [...] the more we feel that nothingness inside us, the more we feel the need to fill the void. (p. 33-35)

 Not all who have a strong influence of the Pisces archetype will be spiritual. One also needs to take into account the evolutionary stage of the soul, a topic that may warrant its own blog post. But regardless of evolution, the person will likely seek some kind of ultimate meaning and, even in a spiritual evolutionary state, will frequently try to fill the void actively, with anything they can get their hands on. And yet, writes Kingsley, when a person's yearning for the divine is great enough, "something very strange happens. When you want that and refuse to settle for anything else, it comes to you." (p. 34). Perhaps this is why Pisces can be both the restless, raging sea and the calm pond simultaneously, the churning of the ocean as well as the utterly still center of the churning. The more we seek for it, the more we lose ourselves; but when we finally stop seeking, we are found.

Pluto-Saturnuskonjunktion

Det är nu en dag sedan Pluto och Saturnus nådde den närmaste punkten i sin nuvarande konjunktion, den första sedan början av 1980-talet. Betydelsen av detta hade inte slagit mig på allvar förrän jag började läsa Cosmos and Psyche av filosofiprofessorn Richard Tarnas. Det är i denna bok som han lägger fram stark evidens för en korrelation mellan vissa aspekter mellan de yttre planeterna och signifikanta händelser och processer i mänsklighetens historia på Jorden. Tarnas är en tidigare framgångsrik författare som gjorde succé med The Passion of the Western Mind i början av 1990-talet, så hans teser är inte så lätta att ignorera som vissa materialistiska tänkare skulle önska. Den som sätter sig ner och läser Cosmos and Psyche, om så bara några enskilda kapitel, får också svårt att värja sig mot det empiriska underlaget för dessa teser.

Tarnas behandlar i boken aspekter mellan Pluto och Neptunus, Pluto och Uranus, Neptunus och Uranus, Jupiter och Uranus samt Pluto och Saturnus. De aspekter han fokuserar på är konjunktioner, oppositioner och kvadraturer. Främst intresserar han sig för konjunktioner, som kännetecknar påbörjan av en ny fas mellan planeterna, en ny utvecklingscykel, som fullbordas vid nästa konjunktion, som i sin tur innebär början på en ny cykel, och så vidare. Till exempel visar Tarnas att många vetenskapliga och filosofiska genombrott har kommit under Jupiter-Uranuskonjunktioner, såsom publikationen av Kopernikus, Newtons, Descartes, Darwins samt flera upplysningsfilosofers centrala litterära verk. Den senaste Pluto-Neptunuskonjunktionen som inträffade kring år 1880, förebådade slutet på en lång era av modern, kristen, västerländsk civilisation, en era som hade inletts under den förra Pluto-Neptunuskonjunktionen kring år 1400, i samband med renässansens genombrott. Och det var 1882 som Nietzsche i Den glada vetenskapen för första gången formulerade: Gud är död - och vi har dödat honom.

De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal  (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".

En Pluto-Saturnusfas varar i drygt 30 år. Inom ramen för denna period, med dryga 7.5 års mellanrum, sker först en konjunktion, därefter den första kvadraturen, sedan oppositionen, sedan den andra kvadraturen och slutligen en ny konjunktion som innebär slutet på den gamla fasen och början på en ny. Ett exempel på en sådan fas varade från ca 1617 till 1649, och inom ramen för denna fas utspelade sig hela det europeiska Trettioåriga kriget (1618-1648). Detta är i sig en intressant iakttagelse, som jag dock saknar möjlighet att analysera djupare, bortsett från den allmänna kännedomen att såväl krigets utbrott som den Westphaliska freden verkligen innebar grundläggande förändringar av status quo i 1600-talets Europa. Andra faser, som ägt rum sedan 1900-talets början, är desto mer intressanta och lättare att sätta sig in i. Dessa är som följer:

Augusti 1913 - juni 1916 (oktober 1914)
Juni 1946 - september 1948 (juli-augusti 1947)
December 1980 - oktober 1984 (Oktober 1982)
Januari 2018 - december 2021 (december 1919 - januari 2020)

Angivna här ovan är samtliga konjunktioner med 15 graders orb; med exakta konjunktioner (mindre än en grad) inom parentes.

Första världskrigets utbrott i juli 1914, endast några månader innan Saturnus gick in i en exakt konjunktion med Pluto, var förstås en kollaps av rådande status quo och början på vad som i efterhand framstår som 1900-talets trettioåriga krig i Europa. Tarnas visar oss vidare hur den första Pluto-Saturnus kvadraturen inom denna fas sammanföll med fascismens framväxt och Stalins uppgång mot makten ca 1921-23; oppositionen sammanföll med Den stora depressionen 1930-1933 (med Uranus i kvadratur till både Saturnus och Pluto), liksom med nazismens uppgång och Japans imperialism i Östasien; den andra kvadraturen varade mellan 1939 och 1941, med exakt aspekt mellan juni 1939 och april 1940 - Andra Världskriget bröt ut den 1:a september 1939.

Nästa konjunktion sammanföll med Kalla krigets början och etableringen av efterkrigstidens världsordning. Det var nu Järnridån lade sig över Östeuropa, CIA grundades, NATO grundades, apartheid infördes i Sydafrika och ett stort antal självständiga stater grundades, däribland Folkrepubliken Kina, Indien, Nord- och Sydkorea, Pakistan och Israel. I Sverige inleddes nu den period som brukar betecknas Rekordåren, med Tage Erlander som statsminister 1946-1969. Vad gäller oppositionen och de båda kvadraturerna under denna Pluto-Saturnusfas, så ger Tarnas ett övertydligt exempel från Mellanöstern:

[The founding of Israel] was followed in an almost clocklike fashion by the consecutive sequence of wars in the Middle East, the Suez War of 1956 (square), the Six Days' War in 1967 (opposition), the Yom Kippur War in 1973 (square), and Israel's invasion of Lebanon in 1982 (conjunction). (s. 215)

Det var också under 60-talet som världen såg en långt mer sällsynt Pluto-Uranuskonjunktion, en konfiguration som kanske kan sammanfattas i frasen "våldsamma uppror", något som givetvis satte sin prägel på perioden, och vars relativt nyfödda cykel vi lever vidare i idag.

Konjunktionen december 1980 till oktober 1984 sammanföll för Sveriges del med kollapsen av den radikala vänstern i sviterna av kärnkraftsomröstningen i mars 1980, till förmån för det individualistiska 80-talet. I Storbritannien kom Margaret Thatcher till makten 1979, och hennes allierade Reagan tillträdde 1981. Tillsammans kullkastade de det i vid mening socialdemokratiska status quo som dittills hade rått, till förmån för ett nyliberalt sådant. Tarnas påpekar att det också under början av denna Pluto-Saturnusfas skedde ett stort antal terroristattacker och lönnmord, något som skulle komma att bli kännetecknande för fasen som helhet. Den första kvadraturen (1992-1994) sammanträffade således exakt med den första bombningen av World Trade Center, Osama bin Ladens maning till jihad mot USA, samt med talibanernas maktövertagande i Afghanistan. Oppositionen (2001-2004) sammanträffade med attackerna mot World Trade Center och Pentagon, samt med USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. (Tarnas skriver: "The alignment first reached exactitude in August-September 2001", s. 216). Den senare kvadraturen, som inte täcks av boken (utgiven 2007), nådde sin kulmen kring augusti 2010, ungefär ett halvår innan utbrottet av de Arabiska upproren/Arabiska våren. Den 18 december, det traditionella startdatumet för upproren, såg en elvagradig orb från exakt kvadratur mellan Saturnus och Pluto, men Pluto befann sig här också i en tilltagande kvadratur med de konjunkta planeterna Jupiter och Uranus; en omvälvande cocktail av religiös tro (Jupiter) och frihetslängtan (Uranus) i kombination med Saturnus-Plutokvadraturens utmaning av status quo.

(För den som undrar var Sovjetunionens fall tog vägen i detta narrativ så får jag hänvisa till studier av den oerhört sällsynta Saturnus-Uranus-Neptunuskonjunktion i opposition till Jupiter som inträffade från sommaren 1989 till sommaren 1990.)

Till sist - vi har nu gått in i en ny Pluto-Saturnusfas, där ett nytt status quo torde vara i sin linda. Vi har de senaste månaderna sett åtskilliga exempel på uppror och repression runtom i världen, och efter att konjunktionen nådde sin exakthet så har vi även sett en oroväckande kedja av händelser som lett till fara för krig mellan USA och Iran, och i förlängningen bägge sidors allierade. Även om det är för tidig att säga vad denna nya Pluto-Saturnusfas kommer att föra med sig, så går det ändå att göra några mer eller mindre vågade gissningar:

- USA:s äventyr i Mellanöstern är över. Irak har krävt tillbakadragande av amerikanska trupper ur Irak (vilket innebär att USA kommer få svårt att ha någon närvaro även i Syrien). USA har hittills försökt spjärna emot och komma med hotelser, men kommer inte i längden att kunna tvinga sig på Irak mot dess regerings vilja. På kort sikt är det inte otänkbart att Trump gör något mer dumt i stil med dödandet av Soleimani, men det kommer i så fall bara göra motståndet mot USA i regionen ännu starkare. USA kommer dra sig tillbaka, och världen kommer fortsätta gå i alltmer multipolär riktning med Kina och Ryssland som främsta motvikt till USA.
- Indien har i samband med denna konjunktion infört en ny medborgarskapslag som gör det svårare för muslimer att söka asyl i landet. Enligt vissa rapporter har uppemot 2 miljoner människor i nordöst blivit statslösa till följd av lagen. Indiens Högsta Domstol har också i november gett klartecken för (åter)uppförandet av ett Rama-tempel, på platsen för den demolerade Babri Masjid. Detta är en oerhört symboliskt laddad fråga som väntat i decennier på en lösning. Indien kommer troligen att bli mindre sekulärt och mer "hinduistiskt". Rätten till medborgarskap kommer att reserveras för färre människor, här likväl som i andra länder. Vad som ska hända med den "oönskade" delen av befolkningen är ingen trevlig fråga att ställa sig. För bara några dagar sedan genomfördes dock vad som kan ha varit den största strejken i världshistorien i Indien i protest mot regeringen och det ekonomiska läget, något som gick tyst förbi media i uppståndelsen kring Iran. "Ställningskrig" verkar vara en bra beskrivning av situationen, liksom i början av många andra Pluto-Saturnusfaser i historien, och utgången är kanske inte helt avgjord. 
- Vad gäller Kinas utveckling så har vi sett omfattande protester i Hong Kong och nu alldeles nyligen i Taiwan en starkt symbolladdad valseger för fastlandskritiska Tsai Ing-wen. Repressionen mot och tvångsinterneringen av uighurer har accelererat såhär långt under konjunktionen och kan förväntas fortsätta. Om Tarnas har rätt i sin beskrivning av denna planetfas som "conservative empowerment" så kommer troligtvis även Hong Kong att kuvas under dess inflytande. Är det möjligt att Taiwan på något sätt kommer dras in i detta?
- Storbritannien kommer på sitt eget vis göra om status quo genom att slutligen genomföra Brexit - varpå Skottland eventuellt lämnar Storbritannien.
- Sverigedemokraterna har till sist under denna konjunktion blivit Sveriges största parti - ett klockrent, om än så länge symboliskt, exempel på "conservative empowerment". Kommer SD att befästa denna position? Oavsett svaret så verkar det som att en stark våg av konservatism nu biter sig fast i landet bland svenska väljare, vilket kommer att påverka politiken framöver oavsett vem som sitter vid makten.

Konjunktionen avtar i december 2021 - först då, när dammet har lagt sig, kanske vi kan börja ana vad som har hänt.

The Minimal Argument Against Animal Slaughter

The allowance of animal slaughter and meat-eating under circumstances where consumption of meat is not necessary for human health is a difficult moral question - at least, so I think. Some are dead-sure that it is always immoral, others see no problem with it so long as the slaughtering process is relatively painless; I believe I can empathize with both positions, but I find neither of them satisfactory. What I want to do here is to develop what I call a minimal argument against animal slaughter, which puts into question many, if not most, instances of slaughter of sentient, social animals such as cows, pigs and dogs.

First, to understand the background of the argument, watch this video showing a calf begging (as far as it seems) not to be killed. It is not pretty to watch, and if you are a sensitive soul you may want to skip the last five seconds when the bolt pistol actually goes off. After having watched such an instance of (the initiation of) slaughter, many will now intuit (myself included) that there is something wrong about this. Arguably, if the calf had been completely oblivious about what was going on before the pistol went off, the argument against slaughter would have been weaker; when, instead, the calf understands something of what is going on - difficult to say how much - the killing of the calf becomes more difficult to stomach. Finally, the calf expresses its opposition to the whole situation and seemingly tries to communicate this to the butcher.

We cannot read the mind of the calf, but it seems fair to say that the calf in the video may be begging for his life. I would even say that it seems probable. And if the calf is begging for his life, is it then justified to kill him? My answer is no, and my argument goes as follows:

P1. It is prima facie wrong to kill a creature who is begging not to be killed.
P2. If it is prima facie wrong to kill a creature who is begging not to be killed, then it is prima facie wrong to kill a creature who is probably begging not to be killed.
C. It is prima facie wrong to kill a creature who is probably begging not to be killed.

(Prima facie means "at first appearance", thus excluding scenarios where the animal must be killed to feed starving humans or the like.)

This could mean that eating meat from such animals capable of begging not to be killed is also prima facie wrong, unless you can ascertain that the individual animal whose meat you are consuming did in fact "go down peacefully" without a struggle. Or maybe it isn't; the act of slaughtering is surely different from the act of consuming the meat. 

But suppose that it isn't. Meat-eating has been a part of human culture for as long as anything - who are we to suddenly declare it haram? Rather, we are reminded of a story about the rabbi Yehuda HaNasi, which goes as follows:

The Talmud tells a story of Rabbi Yehudah HaNasi. Once a calf en route to slaughter passed before him. It broke away, and hid its head under Rabbi’s skirt, and lowed pitifully, as though pleading, “save me.” “Go,” said Rabbi HaNasi. “What can I do for you? For this you were created.” At that, it was declared in heaven, “Since he showed no pity upon this calf, let us bring suffering upon him.” Rabbi was afflicted with a stone in the urinary tract and thrush for thirteen years. One day, his maidservant was sweeping the house. Seeing some weasel pups lying there, she was about to sweep them away. Rabbi said to her, “Let them be, as it is written: ‘God’s compassion is over all God’s creatures” (Psalms 145:9). At that moment, it was said in heaven, “Since he is now compassionate, let us be compassionate to him.” And he was cured. 

(A classic, but at this time quoted from here)

What is the morale of this story? It does not seem to be that animal slaughter is wrong in itself, for the rabbi in question, the famous redactor of the Mishnah, was obviously a close follower of Judaic law and this law does not prescribe vegetarianism. Now I'm hardly a rabbi myself, but perhaps the distinction being made here is that between correctly adhering to the law and being compassionate, compassion not being subject to any law?

For a more informed interpretation, this article seems like a good place to start.

Protecting Life, Left and Right

A brief reflection on political attitudes towards the protection of life.

I used to think that well, at least in India the right cares about animal welfare, unlike in the West where it is mostly an issue for parts of the radical left. In fact, there have been many cases in recent years where Hindu nationalists have killed or abused Muslims for eating beef. A curious alliance between Western animal rights activists and fanatical believers in Hindutva, eh? Then it struck me that it does seem to be a case of two different phenomena, after all. The right-wing Hindu nationalists beating up beef-eaters are not be likened to militant vegans in the west, but to fundamentalist Christians attacking abortion clinics.

The thing is, Hindu nationalists who want to protect cows at all cost do this because the cow is understood as innocent. The leftist vegan militants freeing animals from factory farms do so because the animals are construed as oppressed. Likewise, right-wing Christians opposing abortion do so because the baby, even as a mere embryo, is considered innocent, while the pro-choicers feel that if women do not have the right to abortion then they are oppressed. The slogan of the right remains, as always, that it is wrong to take an innocent life; the left responds that it is wrong to oppress others, innocent or not. In a spiritual sense, perhaps the right can be said to be more sattvic, always on the lookout for purity, while the left is more tamasic - materialistic in the true sense of the word. In following the philosophy of Tamas, "innocence" is not even an intelligible word or concept.

Now the question becomes, what is it that turns a sentient being into a “possessor of innocence”? Why would it be unintelligible for the Christian and Himdu right-wing militants to understand each other? Why would the statement “Don’t kill the cow, it is innocent!” most likely be unintelligible to the Christian? Perhaps because humans alone can possess the quality of innocence - but then, why is that? Food for thought.

Den maskulina solen och dess undertryckande

Inom astrologin räknas solen som den planet (bokstavligen "vandrare") som ger lyskraft och kreativitet, men som också kan skänka andra lyskraft. Solen räknas också till den manliga principen, Yang, och till Lejonets tecken som representerar självuttryck. Jag tror att vissa fenomen, såsom att män ger kvinnor komplimanger för deras utseende, eller vissa fall av "mansplaining", är exempel på hur män genom denna princip vill dela med sig av sin lyskraft till kvinnor i deras omgivning. Om Mars och Venus representerar en av de mest grundläggande dynamikerna mellan könen, så är det solen i relation till månen som är den andra. Månen får sin strålglans endast genom solens ljus och är på så vis beroende av den.

Idag är detta grundläggande samspel mellan Sol och Måne ifrågasatt, inte minst genom olika former av feministisk medvetenhet, och kanske inte på helt lösa grunder. Genom att sprida sin lyskraft omkring sig så tar solen och dominerar sin omgivning, de andra som han väljer att "lysa upp" hamnar inom hans gravitationsfält och börjar kretsa kring honom. Detta kan vara minst lika uppfyllande och tillfredsställande för solen själv som för de andra himlakroppar som blir upplysta. Och det finns nog många exempel på män som missbrukat detta, vars hjälp och stöd och ledarskap mest tjänat till att bekräfta dem själva och reducera andra (både kvinnor och män) till satelliter. Detta behöver inte vara något problem om "satelliterna" trivs med en sådan position, men i dagens individualistiska samhälle så skapar det problem. Icke desto mindre borde det finnas utrymme för den här typen av samspel än idag; det är, om inte annat, livsbejakande! Så fram för fler män som med självklarhet och självförtroende möter sin omvärld och närmast naivt lyser upp sina medmänniskor utan att kännas vid vare sig skuld eller feministiska problematiseringar av sitt beteende - fram för fler karlar som Guido i Livet är underbart!

The Sephirot and the Thoth Tarot: Part 2

I might as well finish the analysis of the 9's and 10's of the Thoth Tarot in relation to history. We have already looked at fire and air; now for the feminine elements, water and earth.



9 of Cups is called Happiness. And was not collective happiness a driving motive behind much of modernist thought and action? "With an iron fist we drive humanity towards happiness", stated a slogan in a Soviet concentration camp (though I cannot find a flawless source for it at the moment), but there were also healthier examples of this drive in the ranks of socialism, nationalism and liberalism. Eventually, happiness leads to Satiety, the 10 of Cups, representing the postmodern state of cheap comfort and desire gratification at your service. Here, appetite has truly been satiated, and there is nothing left to do but to surf the wave until something more interesting comes up: a new water impulse, an Ace of Cups.

9 of Pentacles is called Gain. This is an image of productive collaboration for mutual profit, the release of "productive forces" if you will, a powerful and dare I say positive card, labor exploitation notwithstanding. Western countries are surely past this stage economically, while arguably some non-Western countries are not. It evolves into the 10 of Pentacles, Riches - the result of Gain, no longer productive but simply content to behold itself in all its splendour. Crowley adds that this card, as the last number of the last element, represents to totality of all that has been created before. Of all the 10's this is doubtlessly the most magnificent one, as are the riches of the world today, and one will be somewhat saddened to eventually see it go.

I have been reflecting on the possibility of extending this analysis even farther back in time: the 8's, 7's, 6's and so on, though this seems like a more difficult task. It need not even be the case that the Tarot captures historical evolution for the lower numbers; for now, I am content to state that is does so in an illuminating way for the eras of modernism and postmodernism at the very least.