Varför rösträtten inte bör sänkas

(Adapterat från inlämningsuppgift i praktisk filosofi)

Inledning

I den här uppsatsen kommer jag att argumentera för varför rösträtten i Sverige inte bör sänkas till 16 år. Jag undersöker i mina argument vad demokrati egentligen är, eller bör vara, och landar i slutsatsen att det av principiella skäl vore orimligt att sänka rösträttsåldern från nuvarande 18 år till 16. Jag bemöter också potentiella invändningar mot mina argument och visar varför de, enligt mitt förmenande, inte håller måttet.

Argument 1: Den som inte är mogen att bestämma över sig själv, är heller inte mogen att bestämma över andra.

Mitt första argument för att bibehålla den nuvarande rösträttsåldern är att den som inte anses vara mogen att bestämma över sig själv, inte heller kan anses mogen att bestämma över andra. Jag syftar förstås på myndighetsåldern som idag ligger på 18 år, en gräns som de allra flesta anser är rimlig. Man kan hävda att det är en godtyckligt satt gräns, men någonstans måste i alla fall gränsen dras, och såvida vi är överens om att 18 år är en rimlig myndighetsålder så torde vi också vara överens om att 16-åringar i allmänhet inte är mogna nog att själva bestämma helt fritt över sina egna liv. Vore det då rimligt att individer som vi anser inte är mogna nog att bestämma över sig själva ska ha rätten att, genom rösträtt till riksdag, kommun och landsting, bestämma över andra? Det är ju trots allt indirekt detta som rösträtten innebär: att du som medborgare är med och fattar kollektiva beslut om vilka politiker som ska styra över oss gemensamt på olika nivåer, och så länge politikerna faktiskt genomför vad de lovar så innebär det att den röstande har indirekt makt att påverka budget, lagar och skatter. Jag menar att det är principiellt orimligt att omyndiga medborgare på detta sätt ska ges möjlighet att styra över andra, myndiga medborgare. Om ungdomar sedan är mer benägna att rösta på extrema partier – något som det finns viss evidens för – så ger det ytterligare stöd till min tes, men det är inte huvudpoängen. När vi diskuterar demokratifrågor måste vi ytterst fråga oss själva vilka principer vår demokrati vilar på – eller bör vila på – och jag menar att detta är just en sådan princip. Har vi inte detta klart för oss finns det en risk för att vi tappar bort själva demokratins kärna – kanske det helt enkelt vore mest demokratiskt om så många som möjligt fick rösta, oavsett mognadsgrad? Så är dock inte fallet i en borgerlig demokrati som bygger på tanken om medborgarskap och individuellt ansvarstagande – mer om detta nedan.

Det finns förstås invändningar mot mitt argument, som jag här kommer att bemöta. Den starkaste invändningen är troligen denna: att röstning i allmänna val inte är detsamma som att bestämma över andra medborgare. Det är ju trots allt bara fråga om en röst som läggs på ett parti som sedan förhandlar med andra partier utifrån sina givna mandat. Ytterst sällan kommer just din röst att göra någon skillnad för vilka beslut politikerna sedan fattar. Här är det dock viktigt att skilja mellan att bestämma direkt och indirekt över andra, vilket jag har gett uttryck för ovan. Jag instämmer i invändningen såtillvida att om en omyndig person skulle ges direkt bestämmandemakt över myndiga personer, till exempel genom att sitta i kommunfullmäktige, så skulle vi ha ännu starkare skäl att förkasta detta. Att ge omyndiga personer indirekt bestämmandemakt är inte lika problematiskt, men – återigen – det är främst av principskäl som vi har anledning att förkasta det. Risken är inte så mycket att röstande 16-åringar skulle få något direkt mätbart inflytande på den politiska maktens utformning, som att reformen i sig skulle orsaka principiell och värderingsmässig förvirring och i viss mån undergräva demokratins fundament.

En annan invändning skulle kunna vara – vilket faktiskt har hävdats i debatten – att det inte finns några avgörande skillnader i mognadsgrad mellan 16- och 18-åringar, och att det därför kunde vara rimligt att låta 16-åringar rösta. För det första menar jag då att om förespråkarna för detta argument också förespråkar en sänkning av myndighetsåldern till 16 år (något jag alltså inte själv gör) så är deras hållning rimlig. Förespråkar de inte någon sådan sänkning – vilket är troligt – så blir deras argument svagt, av skäl som jag redan har angett. Dessutom finns ett ytterligare problem med argumentet: Det kommer alltid vara fallet – i alla fall från tonåren och uppåt – att det inte finns några avgörande skillnader i mognadsgrad mellan generationer som det skiljer ett eller två år på. Således kunde man vidare sänka rösträttsåldern från 16 till 15 år, och från 15 till 14. Detta är förstås orimligt – liksom för myndighetsåldern måste gränsen för rösträtt sättas någonstans, en gräns som till sin natur måste vara godtycklig, varför det faller platt att argumentera för en sänkning av gränsen med hänvisning till att den är godtycklig.

Argument 2: Om 16-åringar ska ges rösträtt så måste de ges samma möjlighet att ta del av den allmänna debatten som äldre medborgare. Detta skulle innebära att kvaliteten på den allmänna debatten – och därmed demokratin som helhet – riskerar att sjunka.

Min utgångspunkt för detta argument är att alla röstberättigade bör kunna ta del av den allmänna debatten. Detta är förstås inte möjligt att realisera fullt ut, då exempelvis dementa äldre inte kan göra detta i särskilt stor utsträckning – men det är likväl ett ideal att sträva efter. Om 16-åringar ska ha rösträtt i Sverige så bör målsättningen därför vara att så många 16-åringar som möjligt ska kunna ta del av den allmänna debatten.

Vad menar jag då med den allmänna debatten? Jag syftar på offentliga, politiska debatter och anföranden av olika slag som tar plats i TV, tidningar, sociala medier, i Almedalen eller på det lokala torget. Jag menar att denna debatt i sin helhet är grundläggande för den liberala demokratin. För att vi ska ha en livaktig demokrati så måste vi också ha ett livaktigt debattklimat, där vuxna, myndiga medborgare kan debattera och diskutera med varandra på jämlik basis, och där väljare är kompetenta nog att utvärdera sina politiska företrädares resonemang och ta ställning i valdebatter. Politiska företrädare måste därför tala på ett sätt som folk förstår, samtidigt som väljarna måste vara tillräckligt mogna och bildade för att debatten ska kunna hålla en grundläggande standard.

Jag menar nu att om 16-åringar genom sin rösträtt ska inkluderas i den allmänna debatten så måste kvaliteten på denna debatt sänkas, helt enkelt eftersom 16-åringar i gemen är något mindre mogna och bildade än 18-åringar. Det rör sig inte om någon enorm förskjutning, men en tillräcklig sådan för att debatten i högre utsträckning skulle infantiliseras. I en slutdebatt inför stundande riksdagsval så skulle samtliga partiledare ha incitament – och skyldighet! – att anpassa sina resonemang till en tänkt 16-årings nivå, för att inkludera så många röstberättigade som möjligt i diskussionen. Och eftersom den allmänna debatten är grundläggande för demokratin, så följer det att kvaliteten på demokratin därigenom skulle sjunka – något som jag utgår från att förespråkarna för en sänkt rösträttsålder inte vill.

Det finns åtminstone två tänkbara motargument mot detta; Det första är att det räcker med att en stor del – låt säga hälften – av alla 16-åringar ska kunna ta del av den allmänna debatten, för att det ska vara rimligt att ge 16-åringar som grupp rösträtt. Det finns ju många 16-åringar som är djupt insatta i någon för dem vikig fråga och skulle kunna argumentera väl för den. Ska vi inte låta de 16-åringar som är intresserade av politik delta på samma villkor som äldre?  

Det andra motargument är att vi skulle kunna ge 16-åringar rösträtt i kommunalval endast, där frågorna är lättare att sätta sig in i och har mer konkret betydelse för hur de lever sina egna liv. 16-åringar kan förstås ha goda kunskaper om lokala missförhållanden och skulle kunna fatta välinformerade politiska beslut i vissa lokala frågor.

Det första motargumentet attackerar den grundläggande princip som jag har ställt upp som premiss; det andra säger att mitt argument är orimligt om det inkluderar rösträtt till kommunalval. Som svar på det första motargumentet nöjer jag mig med att befästa min premiss: det är inte rimligt att inte sträva efter att inkludera så många röstberättigade som möjligt i den allmänna debatten. Arbetet att försvara denna premiss med ytterligare premisser sparar jag till en annan gång. Och som kritik mot båda motargumenten ovan avslutar jag med att hänvisa tillbaka den bärande principen för mitt första argument: den som inte är mogen att bestämma över sig själv, är heller inte mogen att bestämma över andra. Om vi är överens om att myndighetsåldern inte bör sänkas till 16 år så bör heller inte rösträttsåldern sänkas, och det gäller även kommunalval.

Sammanfattning

Jag har här visat att det finns två principiella demokratiskäl till varför rösträttsåldern i Sverige inte bör sänkas till 16 år. Den som inte är mogen att bestämma över andra, är heller inte mogen att bestämma över sig själv; och alla röstberättigade bör i så stor utsträckning som möjligt kunna ta del av den allmänna debatten, vilket inte vore fallet med 16-åringar, såvida inte standarden på denna debatt skulle sänkas till en för demokratin skadlig nivå.

Rikedom, fattigdom och slöseri

Om det är någon som på allvar vill ta itu med vår tids resursslöseri så finns det en lösning. Och det är att göra alla fattiga.

Rikedom göder resursslöseri och onödig konsumtion. Fattigdom, knapphet och brist föder sparsamhet.

Så fort resurserna blir knappa så slutar människan att slösa. Istället börjar hon hushålla med sina begränsade resurser, spara på vattnet och laga sina trasiga kläder istället för att köpa nya. Men som mången arbetarklasskildring kan vittna om är detta inte alltid något härligt tillstånd att befinna sig i. Bristen, knappheten sporrar föräldrar att ge sina barn en bättre framtid: en framtid där de, till skillnad från föräldrarna själva, ska kunna slappna av, inte vrida och vända på varenda krona och  - med ett ord - slösa.

Ett samhälle i överflöd är ett slösaktigt samhälle. Så hur vill vi egentligen leva? Vill vi ha både obekymrad resursanvändning för privat del och en samvetsgrann, miljövänlig stat? Är det detta som är återvinningens lockande utopi? Köp, slit och släng och förvissa dig om att allt du slänger kommer återanvändas.

Men detta gäller inte bara flaskor och papperskartonger.

Om det finns mat i överflöd, så kommer mat att slösas.
Om det finns kläder i överflöd, så kommer kläder att slösas.
Om det finns bränsle i överflöd, så kommer bränsle att slösas.

Att leva hållbart betyder att leva fattigt. För om jag kan handla mat för en bråkdel av min dagliga inkomst så ger det mig inga incitament att odla grönsaker och ta vara på all fallfrukt på tomten. Om jag kan köpa kläder för en bråkdel av min månadslön så ger det mig inga incitament att lappa mina gamla byxor med nål och tråd. Och om bensinpriset är tillräckligt lågt så känner jag mig inte särskilt motiverad att samåka med grannen.*

Det ligger något paradoxalt i att sjunga överflödets lov och samtidigt ondgöra sig över miljöproblem orsakade av ett överflödssamhälle. Om det finns några marknadsliberaler som fortfarande tror att all världens länder i sinom tid ska konvergera mot en skandinavisk välståndsnivå så bör de åtminstone vara införstådda med vad detta skulle innebära: en explosionsartad utvidgning av privilegiet att vara slösaktig med begränsade resurser.


*Om kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd då, vill säga.

Medelklassens tilltagande proletarisering

Det är möjligt att jag överdriver, men jag reagerade tämligen starkt idag på ett inslag i P1 som handlade om öppna kontorslandskap (Nordegren & Epstein, men av någon anledning kan jag inte hitta själva programmet). Det diskuterades fram och tillbaka med ett antal tyckare och kunniga i ämnet - är det bra eller dåligt? Mår vi bättre eller sämre? Blir vi mer eller mindre kreativa? Det övervägande intrycket tycktes vara - som en kommentator fyndigt uttryckte det - att vi inte trivs bäst i öppna landskap, och så får Ulf Lundell säga vad han vill.

Men det som jag saknade i diskussionen var en frågeställning om det öppna kontorslandskapets symboliska betydelse. Bortsett från att det säkert är väldigt "öppet", "fräscht" och "transparent", hypermodernt, mer luft och glas och färre slutna rum, så frågar jag mig om detta inte är steg i riktning bort från stolta, självstyrande professioner tillbaka mot fabriksgolvet.

Kanske väcktes mina tankar av att jag tidigare samma dag hade begrundat en artikel i den borgerliga tidskriften Heimdal där skribenten Fredrik Sixtensson slår ett slag för ägardemokratin:

Mig har ägardemokratins bortglömmande vållat stort huvudbry. Ägardemokratins grundtanke är att ägandekoncentration, vare sig hos staten eller i privata oligopol, leder till maktkoncentration och proletarisering. För att samhället ska vara fritt och utgöras av fullvärdiga medborgare måste ägandet därför spridas.

 Är det bara jag eller är det inte väldigt ovanligt (och uppfriskande!) med kritik av privat maktkoncentration och proletarisering från höger? Och likväl borde det inte vara något konstigt - den yttersta vänstern är ju de facto inte motståndare till proletarisering, utan försöker skapa ett samhälle där alla är proletärer. Det må talas vackert om gemensamt ägande av produktionsmedlen, men i praktiken har detta aldrig (i stor skala) inneburit något annat än statligt ägande av produktionsmedlen, och staten är inte "det gemensamma", staten är inte "samhället", utan en byråkratisk apparat. Men även om vi är välvilliga och inkluderar kooperativ, arbetarägda företag och kibbutzer i "vänstern" så måste man nog ändå sluta sig till att sådana sammanslutningar blir mindre vänster ju mer privat ägande de tillåter. Kollektivt ägande är här idealet (liksom inom kristna och buddhistiska rörelser, och inget fel med det i sig), privategendom är "borgerligt" och som regel suspekt. I den kulturella vänstern har proletären, arbetaren alltid varit det politiska subjektet, men målet är aldrig (har jag fel?) att denne proletär ska förmera sina egna resurser och därmed bli borgerlig. Han ska gärna lyftas ur sin misär genom politiska, sociala och ekonomiska insatser, men om han blir så pass avproletariserad att han börjar stå på egna ben, blir individualist och förlorar solidariteten med kollektivet, då har dessa insatser gått till spillo. Så besegrade socialdemokratin sig själv i Sverige åtminstone - ett av vänsterns klassiska dilemman.

I så fall är Sixtenssons idéer mer tilltalande. Man tänker sig ett samhälle där medborgarskapet är helgat, där de flesta äger sina bostäder och där såväl staten som storkapitalet hålls i schack av medborgarens, familjens och lokalsamhällets självförtroende och självtillräcklighet. Utan att vara naiv så skulle man i ett sunt samhälle kunna ta vissa steg mot att göra ett sådant samhälle lite mer realistiskt, och det är minst lika relevant idag när "ginikoefficienten för förmögenhet ligger på samma nivåer som när idéerna först fördes på tal" för ett drygt sekel sedan (exakt vilka åtgärder som vore de bästa lämnar jag därhän, men se Sixtensson). 

När jag var yngre tog jag starkt intryck från frihetliga vänsterdiskussioner om "löneslaveri". Förhoppningsvis är detta begrepp främmande för de flesta människors vardag i Sverige, och det är knappast meningsfullt att låta sig uppröras över "proletarisering" - där den ene tvingas sälja sin arbetskraft till någon med mer resurser - på rent principiella grunder. Men det råder ingen tvekan i att det finns positiva värden i den stolthet och envishet varmed många människor, särskilt förr i tiden, vägrade att "sälja sig" som tjänare åt en annan - ett sentiment som var starkt även i den tidiga arbetarrörelsen. Idag när vi är hjälplöst beroende av en hög levnadsstandard och oförmögna att leva av naturen så säljer vi oss mer än gärna, och det kanske är gott och väl - så länge vi fortfarande kan stå raka i ryggen med integriteten i behåll.