Klassikerna

Jag vill läsa klassikerna. Jag vill bilda mig själv. Jag vill återknyta till det förflutnas tankar, idéer och traditioner. Jag vill förstå vad som har tänkts och sagts tidigare så att jag kan ha detta som utgångspunkt för egna grubblerier av filosofisk, religiös, moralisk, andlig natur. Jag vill ta del av de svunna mästarna så att jag kan stå på deras axlar i förhoppning om att kunna se ännu längre än vad de gjorde. Jag vill inte uppfinna hjulet på nytt om en viss tankegång redan visar sig ha funnits och spunnits vidare på sedan många hundra år. Jag vill inte vara en ensam röst som ropar i öknen. Jag vill ingå i ett större intellektuellt sammanhang, en andlig tradition, jag vill förhålla mig till det som även andra i samma tradition har förhållit sig till.

Det finns bara ett problem - nej, två. Det första är att det inte finns någon stor, sammanhängande tradition som jag på ett självklart sätt känner att jag ingår i. Möjligen med undantag av vissa moderna astrologiska tänkare som både knyter an till det förflutna och tar sig an framtiden. Det andra problemet är egentligen mer grundläggande, och kanske en förklaring till det första: Jag förstår inte vad gamla tiders filosofer och teologer har för relevans för vår samtid. Vår värld är så förändrad. Jag känner inte längre igen mig i de världar som beskrivs av gammalt. Allt passerar förbi som en avlägsen kuliss, svårbegriplig, som en skugga av forntiden som inte når hela vägen fram till oss själva. Inte ens Dostojevskij känner jag mig längre förbunden med - hans böcker tilltalade mig starkt när jag var yngre, men när jag i ett senare skede skulle läsa om vissa av dem så förstod jag inte. Jag förmådde inte tränga in i materialet. Kanske är det själva strukturen på min hjärna som har förändrats av åratals flackande scrollande framför datorskärm och mobilskärm. 

Till sist undrar jag också vad det är för ett liv, där man omger sig av fler och fler klassiker, vare sig det är böcker, filmer, musik, eller något annat. Ett enormt bildningsmaterial som man ska ta sig an för att känna att man själv kan plocka upp bollen och sparka den vidare. En enorm börda i det outtalade antagandet att allt av vikt redan har sagts, de gamla mästarna är nu allt vi har att förhålla oss till, storhetstiden är förbi och vi förmår inte frambringa någon ny, ren impuls som på eget bevåg kan skapa värde. Är det inte ett kungstecken på dekadens, förvittring, entropi? Vi vandrar i salar bland döda mästare och ser längtansfullt bakåt samtidigt som skuggorna reser sig över vår samtid. Men vad har de att tillföra oss? Vad kan vi lära oss av dem i en tid som vår? Tiden går bara framåt - vad ska vi efterlämna till våra barn?

Pluto-Saturn-Jupiter Triple Conjunction

 Scouring the web, I found a few references to the latest Pluto-Saturn-Jupiter conjunction in Capricorn (before the one in 2020) - around 1894 BCE, it turns out. Babylon was founded around this time, and  Hammurabi's Code of Laws were established less than a century afterwards. I don't know how significant this is (some redditer thought it was very telling) - I for one do not know enough about that time period to draw any conclusions. But what interests me is the fact that, while there has been a lot of buzz about the conjunctions between Saturn-Pluto and Saturn-Jupiter, the fact of this triple-conjunction between all three seems to merit at least as much attention if not more. There appear to have been no such triple-conjunctions at least for the last 500 years, even if we count with an orb of 10 degrees. Could the one in 1894 BCE in fact have been the last one (I couldn't be bothered to check all four millenia)? Whether it is 1000 years or nearly 4000 years since the last one, it should surely count as significant: one might say that we are entering into a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle with Capricorn as its seal.

Capricorn and its ruler Saturn have never been very popular; in the Middle Ages, they were associated with malefic influences, with materialism and with Satan. Today, it is "The Patriarchy" (insert your own definition here) and all kinds of oppression. But on the flip side of the Capricornian archetype, we find entirely different qualities:

• Taking responsibility for your own actions rather than looking for scapegoats
• Maturity, as opposed to whining about all the wrongs that have been committed against you
• Integrity and accountability; becoming whole (integral) through the acceptance of and identification with external roles (gender roles, professional roles etc.)
• Justice and fairness, as opposed to corruption and nepotism
• Structure and order, as opposed to lawlessness and chaos

And yes, we also find in this archetype the "good patriarch", true phallic leadership that is guided by practical vision. Now here is my question:

If a new Pluto-Saturn-Jupiter cycle has just begun, that must mean that another one has ended. And in a sense it does seem that, before the conjunction, the old guard of the old patriarchy reared its ugly head one final time before subsiding into the ocean. But what about the "new patriarchy" (or whatever you want to call it) that is symbolized by the new phase between these planets? What will it bring? 

Pluto-Saturnuskonjunktion: ett år senare

För ungefär ett år sen publicerade jag ett inlägg där jag spekulerade friskt om vad som skulle kunna hända under den tilltagande Pluto-Saturnuskonjunktionen. Men eftersom det är så vanskligt att spekulera och spana om framtiden så tänkte jag, såhär ett år senare, göra precis sasmma sak igen. Dock kommer jag till stor del nöja mig med att summera vad som hittills har hänt i världen under det gångna året som kan beskrivas som "transformation av status quo" eller "ställningskrig", de två återkommande temana på Pluto-Saturnuskonjunktioner som vi har sett sedan tidigare, eller som på andra sätt passar in på Stenbockens tema (där den stora konjunktionen, inklusive en mängd andra himlakroppar, ägde rum).

Jag kommer också att koppla vissa av dessa förändringar till Vattumannen, som är det direkt efterföljande tecknet dit Jupiter och Saturnus redan har tagit sig.

Transformationer av "världssystemet"

Covid-19 har påskyndat techbolagens maktövertagande på den globala scenen. Nedstängningar och kontraktion (Stenbocken) har följts av mer distansarbete och mer handel över nätet (Vattumannen). Om Plutos ingress i Stenbocken 2008 gav de första signalerna om denna maktförskjutning så börjar den nu nå sin fulländning. Att en handfull globala techbolag skulle komma att dominera ekonomin så fullständigt var inte alls uppenbart för bara 15 år sedan.

Mer och mer distansarbete leder till att megastäderna tunnas ut. När köpstarka yrkesgrupper inom digitala branscher flyttar från storstan så försvinner också ett antal servicejobb i samma veva. Och nästa frågetecken är de offentliga skolorna - när undervisning kan ske på distans, i hur stor utsträckning kommer detta tillämpas även på barn? Slutligen har också resandet avstannat, och även om det säkert delvis återhämtar sig efter pandemin så kan det bara ske delvis på grund av det minskade antalet jobbresor.

Kort sagt: den gångna tidens massiva strukturer och institutioner, såsom megastäder, massutbildning och kollektivtrafik (dit även flyg räknas) kommer alla att få stryka på foten. Men nu går jag händelserna i förväg, för denna långsiktiga effekt kopplas snarare till Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Vattumannen än till Pluto-Saturnus.

USA

2020 kan ses som året då USA gick sönder, med BLM-rörelsen som utlösande faktor. Det finns nu noll tilltro mellan de politiska lägren i landet och det finns en oroväckande stor risk för fragmentisering och enklavisering av landet som helhet (alienering, dissociation etc. - den negativa sidan av Vattumannen). Misstron mot institutioner (Högsta domstolen, valsystemet, med mera) är stor både till höger och vänster, och man kan fråga sig om själva idén om USA, med dess grundlagsfäder och ärevördiga konstituion, är hotad.   

Man kan också fråga sig vad som kommer hända med den politiska utvecklingen i USA efter stormningen av Kapitolium av Trump-anhängare. Biden har redan benämnt mobben som "inhemska terrorister" och det reses krav på Trumps omedelbara avgång. Frågan är inte så mycket vad som händer med Trump och hans fotsoldater, utan med det republikanska partiet. Kommer det att kunna gå vidare utan Trump? Eller kommer det i praktiken att kollapsa så till den grad att tvåpartisystemet i USA går till sin grav? Det vore i så fall en transformation av status quo som heter duga.

Sverige

I Sverige verkar misslyckandet med att stoppa spridningen av Covid-19 ha gett den svenska konsensuskulturen en törn. Den inledande uppslutningen bakom Tegnell och regeringen har av olika anledningar kommit av sig. Misstron mot Tegnell (som bevisligen haft fel om mycket) får återverkningar på hela den svenska tilltron till myndigheter och experter. Att diverse ministrar sedan inte följer de egna restriktionerna spär på effekten ytterligare.

Oavsett vad som blir av detta så är det tydligt att politiken har bytt fot även i Sverige. Frågor om ansvar (Stenbocken) kommer troligen att bli alltmer tongivande, vilket kommer leda till hårdare regleringar av olika slag, mindre "lössläppthet" i kulturen, färre rekommendationer och fler lagar. 

Världsledare som drar sig tillbaka

Världen har under Pluto i Stenbockens tid kommit att domineras politiskt av allt fler långvariga "starke män" och åldriga patriarker (Stenbocken som arketyp både för äldre män, ministrar och för hög ålder i allmänhet) på ett tankeväckande sätt. Några exempel:

Vladimir Putin har varit antingen president eller premiärminister för Ryssland sedan 2000.

Angela Merkel ("Europas mamma") har styrt Tyskland sedan 2005.

Benjamin Netanyahu blev premiärminister för Israel 2009.

Xi Jinping ersatte doldisen Hu Jintao som Kinas högsta ledare 2012. 

Shinzo Abe tjänade som premimärminister för Japan 2012-2020. Med sina åtta år vid makten är han faktiskt den japanska premiärminister som har suttit längst vid sin post. Tidigare japanska ledare har i allmänhet varit väldigt okända i världen i stort.

Narendra Modi blev premimärminister i Indien 2014.

Rodrigo Duterte blev president i Filippinerna 2016, och förstås Trump i USA (med tillträde 2017).

Macron blev fransk president 2017.

Jair Bolsonaro blev Brasiliens president 2019.

För de senare ledarna är det också intressant att notera att Uranus var i Väduren mellan 2010 och 2018, vilket torde kunna förknippas med en stark, självsvåldig och oförutsägbar ledarstil som "går mot strömmen".  

I det senaste amerikanska presidentvalet var 74-årige Donald Trump en av de yngre kandidaterna. 78-årige Biden och 79-årige Sanders var två av utmanarna. Är det inte intressant att världen, som hade blivit så modern och ungdomlig, plötsligt kan komma att kretsa så mycket kring dessa äldre herrar?

Vi vet nu att Abe har avgått, Merkel kommer att avgå under 2021, och ifall ryktet om Putins snara avgång stämmer eller inte lär väl visa sig (det har hittills dementerats av Kreml). Merkel-eran i Europa är i alla fall över, och en försiktig förutsägelse (med naturens hjälp) är att bordet kommer vara rensat från åldringar när Pluto slutligen lämnar Stenbocken 2024.

Övriga världen

Några ytterligare pusselbitar som passar in på temana "ställningskrig" och "förändring av status quo" är:

1. Israel normaliserar relationer med arabländer, i vad som beskrivs som det största geopolitiska skiftet i landets relation med sina grannländer sedan åtminstone 1990.

https://foreignpolicy.com/2020/12/21/arab-ties-israel-diplomacy-normalization-middle-east/

2. President Modi lägger en grundsten för det kommande Rama-templet i Ayodhya. För den som känner historien kring Ayodhya så är detta en oerhört stark symbolisk handling som hindunationalister har väntat på i årtionden, som kan sägas markera slutet på sekularism som bärande ideologi i Indien.

https://www.theguardian.com/world/2020/aug/05/ayodhya-narendra-modi-temple-foundation-stone-ceremony

3. Hagia Sofia återkonverteras till moské

En väldigt bokstavlig förändring av status quo som, i likhet med Modis handling i Indien, markerar Turkiets identitet som ett muslimskt land.

4. Kina inför en ny säkerhetslag som i praktiken avslutar "One country, two systems"-experimentet i Hong Kong. Hong Kong-bor svarar med att söka asyl i västländer.

https://www.ft.com/content/5d3d7d2e-bba8-11ea-a05d-efc604854c3f

5. Ryssland ändrar sin konstitution.

6. Chile röstar fram en ny grundlag efter en period av stora demonstrationer, kravaller och allmän förödelse (ställningskrig igen).

7. I Ungern får Viktor Orban makten att styra genom dekret.

8. Storbritannnien lämnar EU.

Säkerhetspolitik

Slutligen verkar det som att ett kallt krig är i vardande mellan Kina och USA. Detta är å ena sidan inget nytt (spänningarna ökade starkt mellan USA och Ryssland efter Ukraina-krisen 2014), men det riskerar att ta större proportioner. Den tillträdande amerikanska presidenten måste ta ställning för Hong Kong och för Xinjiang mot kinesiska övergrepp. Storbritanniens lojalitet mot Hong Kong-aktivisterna tyder på att man kan få hela anglosfären med sig. Kina å sin sida kommer inte tolerera några utländska ingrepp i varken Hong Kong eller Taiwan, som man anser sig ha rätt att återföra till Kina.

Indien och Kina har också haft sin första dödliga konflikt sedan 1975:

https://en.wikipedia.org/wiki/2020_China%E2%80%93India_skirmishes 

Men eftersom varken USA, Kina eller Indien är suget på ett kärnvapenkrig så kommer krigföringen troligen (förhoppningsvis) att fortsätta föras främst i cyberspace, med bannlysning av appar och företag som uppfattas som fientliga agenter som främsta medel. Ställningskrig!

Avslutningsvis...

Som redan berörts framträder också stora sprickor inom länder. Trump må vara besegrad men "trumpismen" är nog här för att stanna. Bland dessa högeridentitärer finns en del extremt bakåtsträvande element som torde försvagas i styrka med tiden (bland annat delar av den evangelikala rörelsen), men där finns också en uppsjö av nya kulturella impulser som inte låter sig kuvas lika enkelt. Kulturkriget är nog, på gott eller ont, här för att stanna. 

  

Nio och Tio i Svärd

I Aleister Crowleys tarotkortlek så är temat på niorna självmedvetande. På så vis speglar de modernismens tidevarv i mänsklighetens historia.

Nio i Svärd visar ett intellekt som är uppfyllt av sig självt och berusat av sin egen förmåga. Tanken härskar enväldigt, och det som bedöms felaktigt ska sållas ut och förgöras. Detta temperament var förhärskande i delar av världen under det gångna århundradet, med oöverskådliga konsekvenser.

Tiorna i Crowleys tarotlek har temat fullbordan, slutpunkt, slutet som leder till en ny början. Modernismen är över och vi lever nu i vad som skulle kunna tänkas vara en slutgiltig tidsålder - vi har kommit så långt det överhuvudtaget är möjligt, enda vägen framåt nu är en fortsättning på mer av samma, eller en kollaps som är så fullständig att det i någon bemärkelse blir möjligt att börja om från början.

Tio i Svärd visar ett intellekt som till slut angriper sig självt. Förnuftskritik vänds mot förnuftet självt, och resultatet blir intellektuellt sönderfall på gränsen till vansinne. Hur länge kan en sådan regim råda innan den måste ge vika för något annat - en helt och hållet ny, ren impuls, ett Ess i Svärd?

https://book-of-thoth.net/Nine-of-Swords-Cruelty
https://book-of-thoth.net/Ten-of-Swords-Ruin

https://book-of-thoth.net/Ace-of-Swords

De tre kvaliteterna

Med tanke på vissa tendenser som kommer igen och igen i historien, och nu senast i samband med BLM-rörelsen, så vill jag påminna mig själv om den indiska ontologiska uppdelningen mellan sattva, rajas och tamas. Dessa tre kvaliteter som sägs prägla allt som existerar, kan uppfattas på olika sätt, och jag har genom åren bildat mig min egen uppfattning, som kanske inte är helt i linje med andra minst lika initierade uppfattningar, men som jag tror i alla fall har ett visst värde och kan väcka till eftertanke.

Detta är de tre kvaliteterna enligt mig:

Sattva - renhet, upphöjdhet, salighet, sällhet, oskuldsfullhet, godhet. Denna upphöjda kvalitet präglar allting som är ljust och lätt, fysiskt såväl som mentalt. Dess färg är vit, dess riktning är uppåt. Det är denna kvalitet som i allmänhet eftersträvas och förknippas med det högsta goda inom diverse mänskliga religioner. Men sattva kan också vara kraftlös, inbilsk, naiv och skenhelig. I synnerhet kraftlösheten återkommer vi till senare.

Rajas - passion, aktivitet, energi, expansion, begär, ilska. Detta är den kvalitet som utmärker människan, liksom sattva utmärker gudarna. Dess färg är röd, dess riktning är utåt. Utan ett visst mått av rajas skulle ingenting hända i världen, ingen utveckling skulle ske, ingen skulle få någonting gjort. Så beskrivs gudarna i hinduisk mytologi också som relativt passiva; de agerar bara när det är fara och färde på jorden. Brahma, skaparguden, förknippas visserligen med rajas - det är han som sätter kosmos i rörelse - men efter att han har gjort sin insats så kliver han åt sidan, och han tillbes nästan aldrig i Indien. Aktivitet och förändring är människornas domän, och när gudarna vill få något gjort så inkarnerar de inte sällan som just människor.

Tamas - illusionslöshet, cynism, tröghet, tyngd, mörker. Utan denna kvalitet skulle det inte finnas någon motvikt till sattvas upphöjdhet och rajas expansion. Tamas rör sig nedåt, inåt, och dess färg är svart. Djuren förknippas med tamas - de är tröga och dumma - men även anti-gudarna ("asurerna" på ren svenska) förknippas med tamas, inte kroppsligt men intellektuellt. Detta innebär att även om de är gudalika i vissa avseenden så är deras intellekt präglat av kontraktion, mörker, avund och missunnsamhet. Antigudarna, som avundas gudarna deras prakt och makt, utmanar dem ständigt och försöker ta över. De hatar gudarna för deras renhet och rättfärdighet, de vill förstöra den, de vill göra uppror, revolution. De vill, på tamasiskt vis, dra ner det upphöjda i sin egen gyttja. Det är därför begreppet tamas också påminner om det nietzscheanska ressentimentet. Den som har ett tamasiskt intellekt är den som hatar - i bästa fall - gammalmodighet, naivitet och världsfrånvända ideal, och i värsta fall även oskuldsfulla barn och välartade vuxna. Det är den tamasiska aktivisten som försöker trycka till någon välmenande, ljushyad, medelålders herre med ord i stilen: "Håll käften. Lyssna. Du förstår inte hur det är för oss. Läs på om vårt folks historia så kanske du förstår en gnutta av vad vi har gått igenom. Och sudda ut det där flinet ur ansiktet, sluta vara så jävla självbelåten. Kom ner på jorden, sen snackar vi."

Denna attityd kommer sig av att den tamasiske aktivisten lever i en mycket mer kompakt verklighet än den luftiga, sattviska herren. I den mer kompakta verkligheten så gäller det att sätta hårt mot hårt, att möta orättfärdighet med vedergällning och hat. Detta leder oss in på den sista guden i den hinduiska trimurtin, nämligen Shiva.

Liksom Vishnu förknippas med sattva och Brahma med rajas, så är Shiva "herren av tamas". Alla gudarna är i grunden sattviska, men brahma är även rajasisk, och Shiva har en stor dos tamas. Det är Shiva som ansvarar för världens förstörelse och transformation, men det är även han som tar kampen mot ondskan. Och för att bekämpa ondskan, i form av de tamasiska anti-gudarna, så behöver han själv begagna sig av tamas. Det är precis tvärtom som i Sagan om Ringen: du kan begagna dig av mörkrets krafter, du rentav måste göra det, för att bekämpa den. Varför? Därför att Vishnu, i all sin sattviska upphöjdhet, inte förmår engagera sig i den mer kompakta verkligheten och konfrontera dess mörkaste mörker. Sattva är rent, men det är också skört. En vit skjorta duger ingenting till när du ska bekämpa avgrundmonstrena i dyn. Den som ska förgöra ondskan måste vara beredd att få lite lort på fingrarna, han måste möta demonerna på deras egna villkor. Och det är just detta Shiva gör, när han låter sin hustru Kali dricka sig berusad på demonernas blod för att slå dem. Om hon i denna process tappar kontrollen, vilket händer ideligen, så hittar han olika sätt att tämja henne igen, som när han förvandlar sig till ett spädbarn som suger giftet ur hennes bröst - som herre av tamas kan han också själv hantera gifternas skadliga verkningar, och omvandla den kompakta substansen till sattvisk nektar.

Således, när olika former av rashat, klasshat och könshat blossar upp från vänster, så kan det förstås - åtminstone i vissa fall - som ett försök av dessa aktivister att bekämpa mörker med mörker. Ondskan kan bara förgöras genom förgörelse, lyder logiken, inte av fromma förhoppningar om att allt ska bli bra, bara folk är trevliga mot varandra. Faran är dock att dessa mänskliga själar, som inte har särskilt många likheter med Shiva, blir berusade av sin egen glöd och förlorar kontrollen. Tamas får aldrig ta över handen, den ska enbart vara en tjänare till sattva.

Men allt detta är relativt. På ett högre ontologiskt plan så överskrids alla de tre kvaliteterna, för att förenas i tvåfalden mellan Purusha och Prakriti, som även den slutligen upplöses i yttersta Enhet.

COVID-19 och Stenbocken

Det är nu drygt två månader sen jag skrev mitt senaste inlägg om Pluto-Saturnuskonjunktionen tillsammans med vad som kanske var onödiga spekulationer i vad denna konjunktion skulle komma att innebära. Föga visste jag då att de kommande veckorna skulle komma att handla om en enda sak, utbrottet av Covid-19. Det är också just det som är det vanskliga med förutsägelser: en astrolog kanske kan förutsäga att en Pluto-Saturnuskonjunktion kommer föra med sig någon form av regimskifte, men vad detta skifte kommer att bestå i går inte att sia om såvida man inte besitter sant profetiska förmågor. Låt oss ändå backa bandet för att se om det jag skrev då rent generellt håller måttet:

De olika planetära faserna bär förstås på olika inneboende kvaliteter. Om Plutos och Neptunus samspel säger något om ett samhälles allra djupast liggande (Pluto) drömmar och ideal  (Neptunus), så handlar Plutos relation till Saturnus snarare om en transformation och "förkraftligande" (empowering) av samhällets yttre strukturer, dess status quo. Pluto tar den rigida Saturnus lagar och fyller dem med ytterlig makt, kraft och förmåga att omvälva. Temat på deras relation är, i Tarnas engelska språkdräkt, "conservative empowerment".

Kanske säger man helt enkelt "förstärkande" på svenska? Nåväl, det får väl i alla fall sägas att Tarnas, beskriver det globala samhällets reaktion på corona-pandemin ganska väl, åtminstone med tanke på att hans bok är utgiven 2007. Det som dock behöver läggas till är kontexten, som vi kan få genom att titta på vilket tecken dessa planeter befinner sig i. Jag har nu inte lusläst Cosmos and Psyche, men det verkar inte som att Tarnas behandlar frågan om teckenplacering alls, vilket inte är någon svaghet för boken men väl ett utrymme för oss andra att fylla på.

Den här gången handlar det inte om spekulationer, utan mer om att helt enkelt läsa facit, eftersom vi redan befinner oss mitt i stormens (pandemins) öga. Och jag gör inte heller några anspråk på originalitet. Horoskopet för dagens datum, den 15:e mars, ser ut såhär:

Pluto och Saturnus befinner sig i Stenbocken (Saturnus är på väg in i Vattumannen, men kommer snart att vända och de två kommer vara mer exakt konjunkta igen i september och oktober). De får sällskap av Jupiter och Mars, som alla bildar konjunktion med varandra. Att tre av de långsammare planeterna - Pluto, Saturnus och Jupiter - är konjunkta samtidigt är mycket ovanligt och ger extra vikt åt det hela. Mars ovanpå detta gör det knappast mindre betydelsefullt.

Vad står Stenbocken för? Precis de egenskaper som har aktualiserats på grund av pandemin: restriktioner, begränsningar, struktur, ansvar, disciplin, och överhuvudtaget behovet av att skapa ordning, tydlighet och form i omvärlden. Det är Stenbockens princip som verkar i trädets bark, musslans skal och nationalstatens yttre gränser, och som gör det möjligt att skilja det ena från det andra. Det är också denna princip som är aktiv i påbud om karantän, arbetet för att sålla de friska från de sjuka, regler för uppförande och social interaktion (idag skakar vi inte hand!) samt stängning av skolor och arbetsplatser, inklusive undertecknads.

Tarnas diskuterar inte Jupiters konjunktioner med Saturnus eller Pluto, men det är i alla fall intressant att notera att Jupiter kopplas ihop med övertygelse, tro och helhetssyn - kommer denna episod i vår historia att förändra människors grundläggande perspektiv på samhällsstrukturen (Stenbocken)?

En sak kan vara viktig att poängtera: jag vill inte ge sken av att planeternas banor över himlen har en deterministisk inverkan på våra liv. För det första tror jag inte att planeterna "påverkar" händelser på jorden - vad vi skulle kunna kalla för den ockulta förklaringsmodellen av astrologi. Jag är snarare anhängare av den enkla principen "Såsom ovan, så ock nedan" - vad som sker på himlen speglar och speglas i vad som utspelar sig på Jorden. Detta är en esoterisk förklaringsmodell, men den är inte ockult, eftersom den söker förankra astrologin i en högre lag istället för att förkasta densamma. För det andra: vad planeterna speglar är inte "vad människor kommer att göra", utan snarare vilka utmaningar människorna ställs inför. Om en sällsynt konjunktion i Stenbockens tecken ställer den samlade mänskligheten inför utmaningar som rör ansvar, planering och begränsningar av olika slag (som förstås också måste sättas i kontext i olika individuella födelsehoroskop), så finns det fortfarande ett utrymme för val hos varje människa. Stenbockens kvaliteter kan gå till underdrift eller överdrift, och överhuvudtaget yttra sig på en mängd olika sätt. Men att de allra flesta människor just nu tvingas förhålla sig till Stenbockens arketyp på ett eller annat sätt, torde det inte råda något tvivel om.

Pisces And The Void

Why is the archetype of Pisces connected both with spirituality and with substance abuse, gluttony, overindulgence? In his book In the Dark Places of Wisdom, Peter Kingsley writes:

What isn't there, in front of our eyes, is usually more real than what is. We can see that at every level of existence.
   Even when we're finally where we want to be - with the person we love, with the things we struggled for - our eyes are still on the horizon. [...] What's missing is more powerful than what's there in front of our eyes. We all know that. The only trouble is that the missingness is to hard to bear, so we invent things to miss in our desperation. They are only temporary substitutes. The world fills us with substitute after substitute and tries to convince us that nothing is missing. But nothing has the power to fill the hollowness we feel inside, so we have to keep replacing and modifying the things we invent as our emptiness throws its shadow over our life.
   You can see the same thing quite often with people who never knew their father. [...] And you can see it with people who love the divine, or God - who miss what doesn't even exist for anyone else. [...] People who love the divine go around with holes in their hearts, and inside the hole is the universe. [...] the more we feel that nothingness inside us, the more we feel the need to fill the void. (p. 33-35)

 Not all who have a strong influence of the Pisces archetype will be spiritual. One also needs to take into account the evolutionary stage of the soul, a topic that may warrant its own blog post. But regardless of evolution, the person will likely seek some kind of ultimate meaning and, even in a spiritual evolutionary state, will frequently try to fill the void actively, with anything they can get their hands on. And yet, writes Kingsley, when a person's yearning for the divine is great enough, "something very strange happens. When you want that and refuse to settle for anything else, it comes to you." (p. 34). Perhaps this is why Pisces can be both the restless, raging sea and the calm pond simultaneously, the churning of the ocean as well as the utterly still center of the churning. The more we seek for it, the more we lose ourselves; but when we finally stop seeking, we are found.